Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Recension: Outhärdlig läsning

+
Läs senare
/

I Svetlana Aleksijevitz "De sista vittnena" speglas tyskarnas invasion av Sovjetunionen genom barnen. Det är på gränsen till outhärdlig läsning, skriver Tim Andersson.

Krig? Nej, det kunde ingen tro. I så fall skulle väl Stalin ha sagt någonting på radion.

Sedan kom bomberna och flygplanen och de brunbrända tyska fascisterna på sina motorcyklar. Dima Sufranov, som var fem år denna 22 juni 1941, berättar hur hon avundades skalbaggarna, som alltid tycktes ha något lite krypin att ta sin tillflykt till. Själv bosatte hon sig i ett kärr. Till sällskap hade hon sin tioåriga kusin, men inte lillebrorsan – han hade frusit ihjäl i kusinens famn.

”De sista vittnena”, som nu finns på svenska, publicerades först 1985 och utgör andra delen i Svetlana Aleksijevitjs stora fembandsverk ”Utopins röster”.

Här berättar vuxna vitryska människor om krigets verklighet utifrån barnets perspektiv. De var alla mellan två och fjorton år när de fick se sina föräldrar skjutas, sina hem sprängas bort och hela städer brinna. Liksom Dima Sufranov gömde de sig där de kunde (om de inte hamnade på barnhem eller blev soldater), levde på gräs och bark och hett vatten efter att boskapen och odlingarna förstörts eller konfiskerats av tyskarna.

Det är stark på gränsen till omöjlig, outhärdlig, läsning. Om författaren i andra böcker om sovjetmänniskan komponerat ett komplext flätsystem radar hon här helt enkelt upp monolog efter monolog, hundra stycken sammanlagt. Ingen estetisk förfining för läsaren att andas ut i, ingen katharsiseffekt som förmår kanalisera obehaget i en känsla av befrielse. Man är fast i den brutalaste enkelhet och direkthet.

Fast den här enkelheten och direktheten är naturligtvis minutiöst frammejslad. Varenda text är till bristningsgränsen mättad av känslor och erfarenheter, gestaltade genom ytterst sinnlig konkretion. Hur har Aleksijevitz fått fram alla dessa avgörande detaljer? Man kan bara föreställa sig timmarna av intervjuer och det väldiga osentimentala reduktionsarbete som måste ligga bakom dem.

Verket inleds med några ord från Dostojevskij, och det är helt rimligt. Med sin monumentala svit skriver Aleksijevtij definitiv in sig i den stora, ryska traditionen. Här finns Dostojevskijs djupborrande i smärtans, hämndens och den möjliga försoningens jordlager. Och här finns novellisten Tjechovs förmåga att samla ett liv, en tid och ett samhälle i några stycken. För även om monologerna ofta sätter en särskild händelse i den förlorade barndomen i centrum finns hela tiden de efterföljande åren av kamp och misströstan där.

Ibland fångade i någon mening. Som när Tamara Parchimovitj, som vid sju års ålder hade svårt att hantera sin försvunna mammas plötsliga återkomst, konstaterar att hon sedan dess varit rädd för lyckan: "I mig finns alltid det där 'när som helst'. Den där barnsliga skräcken..."

Andra gånger mellan raderna. "De sista vittnena" skrevs medan Sovjet fortfarande existerade. Det märks – människorna berättar om den oskyldiga patriotism och partisanromantik som de hyste som små, innan det stora brottet. Och sedan då, på andra sidan? Tystnad. Denna tystnad om det samhälle man slogs för, om den sovjetmänniska man räddade i det där kriget, talar tydligt, och den skapar ett slags vakuum kring texterna som bara gör dem än mer kompakta och potentiellt explosiva än vad de annars hade varit.

Jag tror aldrig tidigare jag läst en så sinnligt påträngande bok om krigets verklighet, en verklighet som miljoner barn nu åter flyr ifrån.

Vad har litteraturen för politisk möjlighet? Knappt någon antagligen, men den som har läst Aleksijevitz kan nog i alla fall inte omedelbart efteråt tala om volymer och kostnader utan att känna sotet växa i munnen.

Annons
Annons
Annons