Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sexkören kom till Gävle

/
  • PRATADE SEX. Skådespelarna Meliz Karlge, Louise Ryme, Camaron Silverek och Mårten Svedberg läste vittnesmål som har hämtats från #prataomdet-fenomenet, om sexuella gråzoner, för Gävles gymnasieelever.

Ämnet om sexuella gråzoner måste prats om, skriver Kristian Ekenberg som har recenserat #prataomdet.

Annons

När #prataomdet ännu inte hade brutit ut ur mediebubblan, var jag skeptisk till fenomenet och såg blott ännu ett utlopp för mediemänniskors narcissism. Men det var en skepsis med frågetecken. För ämnet om sexuella gråzoner behövde pratas om. Problemet var bara att det var fel människor som pratade.

Samtalet började på Twitter med hashtaggen #prataomdet på initiativ av journalisten Johanna Koljonen, sedan spreds det vidare och samtalet fick ett eget liv i sociala medier, bloggar och traditionella medier. Många vittnade om tillfällen då sex inte känts okej. Röster ur dessa vittnesmål har nu bearbetats till en teaterföreställning, som i går spelades för Gävles gymnasieelever.

Regissören och dramatikern Åsa Olsson har hållit allting mycket enkelt. Fem stolar på scenen med fyra skådespelare och en sångare. Skådespelarna gestaltar texten som vore de en kör, där vittnesmålen vävs in i varandra och den ena historien hakar i där den andra slutar eller helt enkelt avbryter mitt i.

Vi får höra om tjejer som fejkar orgasm för att killen ska sluta, killar som hellre vill titta på skidskytte men känner pressen att alltid vilja ligga, bögar som dejtar tjejer för att passa in, böner om kondom som ignoreras, analsex som en överraskning och skoltoaletten som tjejer blev indragna i och tafsade på.

Språket är rakt på, utan omskrivningar. Sexet som presenteras är långt ifrån den mediebild av sex som vi matas med. Här är det fumligt, obekvämt, dåligt och utan förlåtande ljussättning. Framför allt är det sex utan kommunikation.

Vid ett par exempel är det uppenbart att någon har betett sig illa, rentav borde polisanmälas, men vid andra exempel är det inte lika självklart och här finns poängen med föreställningen och hela #prataomdet-fenomenet. Den enas nej kan vara den andras okej. Gränsen för övertramp är svår att rita när alla har sin egen gräns i huvudet.

Att bara rakt på berätta en historia, med en stol och en mikrofon, kan vara fruktansvärt effektivt. Vi såg ett sådant exempel i monologen ”Var är mitt hem” som har turnerat med Folkteatern i höst. Här blir de fyra rösterna aldrig mer än röster, bilderna i huvudet klickar aldrig igång. Men det finns fördelar med utformningen också. När rösterna blir anonyma, med lös koppling till munnen som de kommer ur, märker jag att personen bakom berättelsen inte längre skymmer. Det spelar ingen roll om det är en textrad som kommer från en mediekändis eller från en anonym tonårsbloggare. Det blir, helt enkelt, lättare att se sig själv i den beskrivna situationen och tänka – ”känns det här okej?”

Annons
Annons
Annons