Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stig Larssons kvarter och geniets blottade ego

AB Kultur recenserar "Folk på ön" av Stig Larsson – svenskt kulturlivs mest härjade ansikte.

Annons

Läser ut Stig Larssons bok. Somnar och drömmer att jag tvingas släpa den asberusade författaren hem från krogen i sommarnatten. Vaknar kallsvettig när vi håller på att dränkas i ett grusskred.

Vad är det som gör mig så fixerad vid Larsson? Vad är det som tillåter Larsson att vara så upptagen med Larsson?

Stig Larsson skriver om sina hoods i "Folk på ön". Det är på ytan en reportagebok, en serie porträtt av människor han känner. Jag vet rätt många journalister som hade kunnat skriva de där berättelserna minst lika bra, fördjupande ögonblicksbilder av människor i ett grannskap.

Stig Larsson utanför sitt stamhak på Lilla Essingen, bild från bokomslaget. Foto: Ulla Montan

Men gemensamma nämnaren just här är Stig Larsson. Han har relationer till de han skriver om. När någon plötsligt dör är det hans sorg. Som han delar med övriga vänner. Många träffas på stamhaket Rosa Drömmar. Andra som Larsson räknar till en sorts bekantskapskrets är mannen som driver kiosken, restaurangägare, byggjobbarna, suparbröder längs gatan.

Jul firar han hemma hos grannarna Yvonne och Kari, ett litet sällskap i en etta. Ingen får dricka så mycket sprit att hen börjar veva med armarna och råkar komma åt saker.

Platsen är Lilla Essingen, "ön" kallat. Larssons stadsdel som han mycket sällan tycks röra sig utanför. Den skildras som en by i staden. Solen lyser över Rosa Drömmars trottoarservering, dessa för det mesta lata sommardagar när Larsson beställer sin vanliga öl av ett lite dyrare märke och slår sig i slang med med den som han tycker ser intressant ut. Ja, för utseende har betydelse kommer han fram till; en falskt leende kille visade sig ju senare vara bedragare.

Läsaren får alltså (åter) veta en hel del om författaren själv. Hans åsikter, hans katt, han hjärtsjukdom, hans operationer, att han kan dricka mucho utan att bli packad eller otrevlig.

Hans hyvens personlighet som gör att folket på ön gillar honom. Larsson är enligt sig själv som vem som helst, ingen dryg intellektuell. Han har lika respekt för alla, bara de inte kallpratar. Definitionen på kallprat är som jag förstår varken vädret eller fotboll så länge ämnet som avhandlas är viktigt för de som samtalar.

Stig Larsson har bara gjort exakt två dumma saker i sitt liv. Det förs en slags självrannsakan mot slutet av boken, han upptäcker, hjälp, en otäck ondskebacill hos sig själv men hänskjuter problemet till gud och det drägeltriggande internetet som han inte begriper sig på.

"Folk på ön" innehåller rätt mycket resonerande om invandringspolitik, Syrienkriget, religion, manligt och kvinnligt ("de flesta tjejer vill ha sexdebuten överstökad, åtminstone innan de fyllt sexton", vet Larsson). Han förespråkar aga. Då skulle det bli ordning i skolan, lite stryk har ingen mått illa av. Ja, detta kan vi läsa, Sverige, anno 2017.

Men det går liksom inte att ta Stig Larsson på allvar. Skrivandet ser ut att komma från en snigel utan skal. Från någon som pladdrar på utan att bry sig om skyddsnät. Kanske också i föreställningen om att det stort tänkta blir stort på pränt. Eller av någon som ungefär som Sverigedemokraterna påstår att han bara säger ärligt det som alla andra egentligen tänker innerst inne.

Stig Larsson porträtterad 2012 när han kom ut med sin självbiografi.Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

När Stig Larsson debuterade och slog igenom med romanen "Autisterna" 1979 minns jag hur mina manliga journalistkollegor i Umeå var helt till sig av beundran för detta unga geni från orten. "Autisterna" (1979) och efterföljande "Nyår" (1984) räknas som banbrytande verk - som jag förmodligen borde läsa om eftersom de inte satt några spår.

Stig Larsson har en historia som osund författarslusk. Vissa uttalanden genom åren har skapat sensationsrubriker. Än var han hyllad lyriker och dramatiker, än hatad kulturman och påstådd snuskgubbe. Nu är han drygt 60, verkar inte leva särskilt flott och är märkt av sjukdom. Men snubbar får status både av att vara uppkäftiga och sluta vara det. Bohemen är en kreativ man, medan en kvinna som kallas bohemisk mest uppfattas ha stökigt.

För fem år sedan kom Stig Larssons självbiografi "När det känns att det håller på ta slut", senare kom ett hyllat filmporträtt där författaren framstod som en skör och udda personlighet, och även en radiodokumentär om hans vardag på nämnda haket Rosa Drömmar, i vilket han förklarades ha upphört med sin dekadenta livsstil, där "sena nätter på Stureplan med unga tjejer avlöste varandra".

I dag kallas Stig Larsson av sitt förlag: " En av det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets största svenska författare".

Jag kan inte bedöma om det stämmer. Såg den tunga pjäsen "VD" men har inte fortsatt följa hans författarskap, bara då och då läst hans litteraturkritik som nyligen i fallet med en annan kulturmans memoarer (Tommy Berggren) var lika hämningslöst devot som självupptagen.

Det vi kan konstatera är att Stig Larssons roll som Stig Larsson allt oftare kommit i centrum. Så inte minst i "Folk på ön". Ibland undrar man om kvarteren ens skulle finnas utan honom; han stagar upp dem som en svartvit italiensk filmkuliss.

Men det är ändå väldigt trevlig läsning och med fina kompletterande fotografier av Ulla Montan.

Jag faller till föga för Larssons obotliga nyfikenhet som leder honom tvärs över gatan och hem till Gunborg Hancock. Pensionären Gunborg bjuder på sherry, konverserar om konst och litteratur. Han beskriver hur hon studsar som en ung tjej upp ur soffan. Gunborg blev änka när hon var 27; då var det 1939. Var så goda och räkna ut hennes nuvarande ålder!

Och precis som Larsson är nyfiken på Gunborg är vi andra trots allt nyfikna på Larsson. På hans blottade ego. På geniets självbild och på hur han förhåller sig till sin egen utmätta tid.

FAKTA: Ny bok av Stig Larsson, "Folk på ön" (Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons