Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiggarmötets känslomässiga kortslutning

/

I dag, när vi kan gå och se en film om BDSM-sex som popcornunderhållning, finns det inte mycket som kan bringa oss ur fattningen.

Annons

Vi har sett och gjort det mesta. Konstnärer som lever på att chockera får allt mer överläppssvettiga söka sig längre och längre ut i periferin för att hitta material, och de möts av ett artigt och svalt vernissagemummel medan ”chocken” sköljs ner med bjudvin.

Men det finns fortfarande sådant som kan ge nutidsmänniskan en känslomässig kortslutning. Människor som sträcker ut tomma pappersmuggar utanför butiksentréer och vädjar om pengar är en sådan sällsynt företeelse som skapar ett ögonblicks emotionellt kaos i vardagen.

Vissa passerar bara förbi, som om muggen inte fanns där. Andra ger vissa dagar och andra inte. Några tar långa omvägar, för att slippa brottas med de jobbiga känslorna.

Reaktionerna är inte sällan irrationella, som i dramatikern Christina Claessons pjäs ”Plånbokshjärtat” för Radioteatern som sändes i februari, där en person ber i snabbköpskassan om att slippa kontanter inför ett kommande möte med tiggare: ”Det blir bättre att säga att jag inte har några kontanter.”

Christina Claesson är en av få som konstnärligt har rört vid de tiggande EU-migranternas ankomst till den svenska vardagen. Fattiga människor, oftast romer, som kommer till Sverige i hopp om att få smulorna från ett dignande bord.

Mest uppmärksamhet har utställningen av teatergruppen Institutet i Malmö konsthall fått. De har ställt ut två tiggare, Cheresi Marcela och Lăcătus Luca Ioan, som till en lön av 140 kronor i timmen har suttit i konsthallen. Tanken med utställningen har varit att ”bidra till diskussionen om solidaritet och plädera för det mänskliga mötet mellan människor”.

Konstkritiken har nickat gillande, om än med reservationer, medan samhällsdebattörer utanför kritikerskrået har ifrågasatt utställningen. I en ledare i ETC skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman: ”Fattigdomen uppstår inte därför att människor är dåliga, och att fundera över om man är god eller ond är inte grunden för en samhällsförändring. Snarare blir det en del i medelklassens självupptagenhet, som ständigt pendlar mellan två poler: narcissism och skuldkänslor. Båda utgår från en överdriven tro på det egna jagets betydelse och inget är särskilt produktivt.”

I en recension för Expressens kultursida menar dock Conny C-A Malmqvist att han kan förstå kritiken, men att ”konsten är inget för änglar” och att ”den ska utmana gränser och den kränker ofta människor”. Han jämför de två tiggande människorna med Marcel Duchamps urinoar, de readymades som Duchamp lyfte in i galleriet och förändrade konstvärlden för alltid.

Jag förstår också kritikernas invändningar, och utan att själv ha besökt Institutets utställning, tänker jag att en dålig utställning om tiggare kanske driver fram intressantare reaktioner hos besökaren än en smakfull och moraliskt oantastlig utställning kring samma tematik skulle göra. Konst blir inte bättre av att vara produktiv och uppbygglig. Oftast blir den sämre.

I boken ”Vi kallar dem tiggare” (Hydra förlag), som gavs ut för några månader sedan, beskriver författarna Rola Brentlin och Aaron Israelson konstnärerna Bogdan Szybers och Carina Reich konstprojekt ”Tiggarlördag”. Tiggare skickades ut på stadens gator, med olika bakgrund, ålder och etnicitet, för att undersöka vem svensken är mest generös mot. En 60-årig svensk man som sa sig vara i behov av pengar till att laga sina tänder fick mest: 421 kronor. Ett rumänskt par, som på en skylt skrivit ”We need money to survive”, fick 54 kronor.

Frågan om tiggeriförbud ploppar upp med jämna mellanrum, framskriken med allt gällare röster från debattsidorna. Gävlepolitikern Lars Beckman är en sådan röst; nu senast var det Norge som fick frågan att koka i sociala medier. Författarna till ”Vi kallar dem tiggare” ställer sig skeptiska till ett förbud: ”Vår utgångspunkt är människans frihet och vi tror inte att förbud på något sätt förbättrar situationen utan snarare riskerar att göra en redan utsatt grupp än mer utsatt. Inte minst genom att misstänkliggöra gruppen ytterligare och öka aggressionerna.”

Fram till 1500-talet sågs tiggeri som en accepterad försörjningsmetod, därefter delades de utsträckta händerna upp i de ”godkända” och de ”dåliga” tiggarna. Kulturskribenten PO Ågren visar i en essä i Västerbottens-Kuriren hur absurt ett förbud kan bli, när de godkända tiggarna ska skiljas från de oönskade. Han skriver om det omhuldade fenomenet crowdfunding – där kreativa entreprenörer ber om pengar till allsköns projekt – och sätter det i relation till tiggarna utanför galleriornas entréer. De mest hyllade och de mest bespottade i samhället använder sig av samma metod för att försörja sig.

En som har närmat sig en av dessa tiggande människor, inte bara för att ge pengar, utan för att söka riktig kontakt, är serietecknaren Sara Olausson. I det lilla seriealbumet "Felicia" berättar hon om sin nya vän och hennes livsresa från barndomen fram till trottoaren i Sverige. "Mitt jobb är att frysa, att känna smärtan i kroppen. Det är mitt sätt att förtjäna det ni ger mig." Albumet avslutas med tomma rutor, för läsaren att fylla i sitt eget möte med någon "som ber om hjälp", som Sara Olausson formulerar det.

I Sydsvenskan spårar Per Svensson svenskens känslomässiga kortslutning tillbaka till Luther och en samhällsmodell där det personliga ansvaret för samhällets olycksdrabbade har eliminerats. ”Sverige är ett land som lärt sina invånare att ogilla den hierarkiska intimitet som är förknippad med tiggandet, med en ’välgörenhet’ som bygger på att den som ger och den som tar emot är synliga för varandra.”

Några har reagerat så starkt mot det nya inslaget i gatubilden att de har gått till fysisk attack. Numera kan man var och varannan vecka läsa om hur en människa som tigger har blivit misshandlad av en som inte behöver tigga. Det mötet är som gjort för en samtidspjäs.

Men jag kan förstå att konstnärer, dramatiker och författare drar sig för att närma sig denna infekterade fråga. Ett snedsteg kan punktera karriären om Twitter-mobben ger tummen ner.

Ändå är mötet mellan EU-migranter och svenskar innanför trygghetssystemen alldeles för högexplosivt för att inte utforskas konstnärligt. Kanske har Kajsa Ekis Ekman rätt när hon menar att det inte blir särskilt produktivt, men det är politikens och inte kulturens uppgift att stävja denna extrema fattigdom. Konstverk, böcker och teaterpjäser bör i stället ge sig in och peta på de redan irriterade områden i samhället vars jämvikt har rubbats av de utsträckta händerna. Här finns för mycket att säga om svenskhet, klass, etnicitet, migration, fattigdom, välgörenhet och motsättningarna i det europeiska projektet för att låta den goda smaken härska.

Annons
Annons
Annons