Annons

Vägen till världsarv

/

För en knapp månad sedan förklarades Hälsingegårdarna vara ett världsarv, på ett möte i Sankt Petersburg. Det var slutpunkten för en 15 år lång process för att få den stämpeln. Arbetarbladet kultur berättar idag historien om hur det gick till.

Det är i slutet av januari 2011 och Lena Landström, projektledare för hälsingegårdarna på Länsstyrelsen, och hennes medarbetare Ingela Broström och Anna Sundberg jobbar som djur. Ivintermörkret utanför fönstren faller snögloppet ner från himlen men det har de inte tid att sitta och titta på. Nomineringen måste hinna bli klar i tid.

Den förra gången Hälsingegårdarna nominerades som världsarv så skickades ansökan tillbaka. ”Kan bli nåt, men ni måste göra det här på ett helt annat sätt” var andemeningen i svaret de fick från organisationen Icomos, som är rådgivande inför världsarvskommittén. Så nu hade de gjort om och, förhoppningsvis, gjort rätt. Ingela Broström hade samlat en massa ny kunskap som den nya nomineringen byggde på. Den här gången skulle ansökan också bli extra snygg. För synintryck är alltid viktiga, kanske till och med avgörande. Fast det skulle naturligtvis varken Icomos eller världsarvskommittén erkänna.

Alltså satt de på en kommunikationsbyrå iUppsala och gjorde det sista. AD:n ritade in materialet i dokumenten undan för undan.

1 februari skulle ansökan finnas hos Icomos ‧i‧Paris. De skickade den tjocka pärmen med ansökningshandlingar med budbil från Uppsala i sista stund. Det tog ‧ytterligare någon dag innan Lena, Ingela och Anna kunde tillåta sig att slappna av. Tills Icomos några dagar senare bekräftade att an‧sökan låg på deras bord. Sedan hade de bara att vänta.

Tanken på att försöka få Hälsingegårdarna förklarade som världsarv hade då funnits med ett tag. Den föddes i huvudet på länsantikvarie Erik Nordin under 90-talet. Erik kom från en bakgrund som arkitekt och fascinerades av alla de här ‧husen. Då var de inte särskilt ‧kända. Att de numera är det får man nog tillskriva hans idé. Men ibörjan var det mest just det, en idé, mer än en plan. Men det var ändå tillräckligt starkt för att orden hälsingegårdar och världsarv skulle skrivas ner ilänsstyrelsens verksamhetsplan 1997.

Det skulle ta ett tag innan de kunde börja kandidera, för i början av 2000-talet gick världsarvskommittén ut och sade stopp till den ‧rika världen.

De rika länderna nominerade för mycket. De hade redan många världsarv, medan tredje världen hade få. Dessutom fanns det anledning att misstänka att den fattiga världens natur- och kulturmiljöer var i starkare behov av skydd än tyska slott och sådana saker.

Tyskarna, fransmännen och italienarna brydde sig inte det minsta om det här önskemålet. Men Sverige vill ju gärna vara bäst i klassen, så de nominerade ingenting alls på flera år.

Till slut bestämde regeringen ändå att de skulle ta fram en nominering av Hälsingegårdarna, eftersom böndernas byggande är underrepresenterat bland världsarven. Det var 2005.

Strax efter att Icomos bekräftat att nomineringen kommit fram började hemliga arbetsgrupper jobba för att se om Hälsingegårdarnas kulturvärden skulle hålla. Efter en tid kom en finsk arkitekt till Hälsingland. Hon hade utsetts till Icomos granskare på plats. Projektgruppen ordnade turer och resor åt henne och var allmänt på tå och det var kanske lite konstig stämning eftersom finskan ju aldrig fick säga vad hon tyckte om någonting.

I alla fall. De fick rådet att skärpa upp dokumentationen på allt. Komplettera med ritningar över alla gårdar. Dessutom göra en färganalys och få standardiserade så kallade ncs-koder på alla färger i gårdarna. Alla som sett en invändigt målad hälsingegård vet att det är en hel del färger där. Men de hade tur, en inredningsarkitekt i Edsbyn åtog sig att färganalysera hela rasket.

I september fick de en fråga från Icomos: hur har ni tänkt göra med förvaltningen?

Projektgruppen beskrev snabbt en grupp med lämpliga delegater, med landshövdingen som sammankallande, som skulle kunna sätta igång om hälsingegårdarna skulle få sin världsarvsförklaring.

I december fick de en ny fråga från Icomos: Men – hur har ni egentligen tänkt göra med förvaltningen?

Det var ju lite jobbigt. Gruppen förstod inte vart de ville komma, allting var ju redan skrivet i nomineringen. Dessutom pekade Icomos på nya, oväntade problem. Buffertzonen runt en av gårdarna var för liten. Tillförlitliga brandskyddsplaner hade de inte fått se.

Gruppen svarade långt och utförligt. De fick känslan av att deras granskare förväntade sig någon slags ministerstyre, smidiga genvägar förbi gällande regler. De skickade med en slags schema som beskrev hur det egentligen fungerar i Sverige.

Det hjälpte inte. Eftersom man inte bara kan skaffa sig buffertzoner hur som helst i Sverige utan måste låta saker som plan- och bygglagen ha sin ordning så hade de fortfarande inte löst precis allt praktiskt innan Icomos fällde sitt utslag.

Som visade högsta betyg i universella värden, omvärldsanalys, autenticitet, allting som har med kulturvärden att göra. Men det var det här med brandskyddsplan och buffertzon som inte hann bli klart. Dessutom hängde de upp sig på att förvaltningskommittén inte hade träffats ännu.

Man kan få fyra betyg när Icomos lämnar sitt betänkande vidare till världsarvskommittén. Hälsingegårdarna fick det näst bästa. Vilket ju kan låta bra, men i praktiken var det ett nederlag. Näst bäst betyg betyder fortfarande: ”Inte tillräckligt bra för att bli världsarv”.

Kan vi tillåta oss att tänka oss den här historien som en svulstig Hollywoodfilm? Det saknas i alla fall inte likheter. I så fall har vi nu nått det partiet då huvudpersonerna bedrövat går omkring i regnet och minns (i slowmotion) hur hårt de har jobbat och hur kul de har haft på vägen. Men att allt – trots alla förhoppningar, trots att de fraktiskt såg mållinjen där framme – ändå sket sig.

Men då kommer filmens twist: kanske ändå inte...?

Än finns det hopp, om än bara i form av ett halmstrå. Det gäller att få världsarvskommittén att gå emot Icomos råd och ändra betyget från det näst högsta till det högsta. När allt kommer omkring tyckte både projektgruppen och Riksantikvarieämbetet att Icomos bedömning var extremt hård och grundade sig på mycket små problem.

Nu hände något som man ändå måste betrakta som lite osvenskt. Förlåt om jag prackar på er en massa faktadetaljer men det här är den sista, jag lovar: De som utser världsarv är FN, genom organet Unesco. Det är på Unescos uppdrag som världsarvskommittén jobbar. Och Sverige har en officiell Unesco-delegation. Den ligger i Paris leds av Anders Ahnlid.

Denne Anders Ahnlid hade redan tidigare bjudits in till hälsingegårdarna, och han gillade vad han såg. Han lovade göra vad han kunde för att få delegationerna i andra länder att förstå att problemen var så små att gårdarna borde kunna världsarvsförklaras redan i år. Sedan satte han igång att boka möten. Han träffade 18 av de 21 medlemmarna i världsarvskommittén och berättade för dem om hälsingegårdarna.

Dagen D ligger ännu bara en knapp månad tillbaka när du läser det här. Det var 1 juli som världsarvskommittén sammanträdde i Sankt Petersburg. Projektgruppen från länsstyrelsen var på plats. Det var även de nio ägarna till de nominerade hälsingegårdarna, vilket imponerade på somliga. De som vill bli världsarv brukar vilja betona stark lokal förankring. Här hade de den mitt framför näsorna.

I fikapauserna uppvaktas de olika ledamöterna ständigt av företrädare för olika länder. Det kanske är fräckt att antyda det här, men det framstår som en ganska mutbar miljö. Särskilt om man betänker att en världsarvsförklaring kan innebära ett starkt tillskott i turistnäringen. Svenskarna försökte, precis som de andra länderna, prata med så många som möjligt. Colombia visste de redan att de hade sympatier från. Deras ledamot var arkitekt, inriktad mot folklig agrar arkitektur, så det var ju perfekt. Det som det gällde nu var att försöka få någon att ställa en fråga till den svenska delegationen, så att de fick tillfälle att förklara att felen som Icomos hängde upp sig på var åtgärdade.

När mötet återupptogs skulle det visa sig att svenskarna hade lyckats väl. När kommittén talat om Icomos rekommendation för hälsingegårdarna förordade först Colombia att Sverige borde få yttra sig om Icomos rekommendation. Sydafrika höll med. Sedan Japan. Och efter ett tag även Senegal, Schweiz och Estland. Visst borde de få yttra sig.

Länsrådet Anna-Lena Österborg hade förberett ett underlag. Hon harklade sig. Om det här hade varit en hollywoodfilm, återigen, så hade det smugit sig på dramatiskt musik här. Musik som ju längre hennes tal pågick skulle bli allt mer storslagen och triumfatorisk. Hon talade tydligt och trovärdigt. Och hon kunde vederlägga Icomos farhågor. Hon berättade bland annat att förvaltningskommittén faktiskt hade haft sitt första möte. Och att brandskyddsplanerna nu var klara för alla gårdarna. Och att arbetet med buffertområdet var på gång, men att det byråkratiska bara måste få ha sin gång.

Ordet gick tillbaka till kommittén. Colombia sade ”Men det här är ju så små problem!”. Sydafrika sade: ”Vi förstår inte, varför förordas inte det högsta betyget”. Schweiz sade att det var så här det skulle gå till. De hade blivit nekade världsarvet 2009. De hade gjort läxan och gjort en korrekt ansökan. Det blev inga frågor, inga protester, ingen diskussion. Hela kommittén ville uppenbarligen ändra betyget. Så de gjorde det.

Det går till så att det worddokument som världsarvskommitén fick från Icomos projiceras på en storbildsskärm. På det sättet kunde projektgruppen och hälsingegårdsägarna se hur markören ställdes vid ordet ”Referral” (det näst bästa betyget) och suddade ut det förhatliga ordet. På dess plats skrevs i stället ”Inscribed”. Och klubban föll. Applåder i Sankt Petersburg. Riksantikvarieämbetet höll ett tacktal. Eftertexterna började rulla.

  • Poängen med att gårdarna förklaras vara ett världsarv:

    Hälsingegårdarna anses vara ett kulturarv som är värdefullt för mänskligheten och som därför ska bevaras för framtiden.

    Hälsingegårdarna upptas i ett internationellt prestigefullt sammanhang.

    Hälsingegårdarna kan utgöra en språngbräda för samarbete med andra kulturminnen i andra länder.

    Det kommer att forskas mer kring gårdarna.

    Att vara världsarv innebär ett varumärke, som regionen kan använda sig av. De kan till exempel räkna med mer ­turism till hälsingegårdarna nu.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons