Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen bortom murarna

/

Perspektivet på omslaget till ”Gränsbrytarna” är, gissningsvis, inte en slump. På en väg under en stekande röd sol rör sig vad som ser ut att vara en familj mot ett staket med taggtråd vaktat av en hund. Vi som läser befinner oss innanför staketet, ser genom taggtråden hur migranterna försöker ta sig in till vår trygghet.

Annons

Hela boken, författad av journalisten Erik de la Reguera, kan ses som ett försök att tvinga upp läsarens ögonlock. Vi ska inte kunna svära oss fria och hänvisa till okunskap. Som när han beskriver en scen där han från en färja ser hur desperata migranter försöker ta sig in på hamnområdet, gång på gång, och misshandlas av vakterna. Scenen är från ovan nästan komisk, konstaterar Erik de la Reguera, som i en stumfilm – men naturligtvis finns det ingenting lustigt i det som sker. ”Turisterna ser det, där de sitter i sina husbilar. Lastbilschaufförerna ser det, medan de väntar på att få rulla ombord. Ingen av oss kan säga att vi inte visste. Nu vet du också.”

Filosofen Zygmunt Bauman har delat in mänskligheten i ”turister” och ”vagabonder”. De förra har attraktiva pass, kan strosa runt i världen som vore den ett museum, medan den senare kategorin är papperslösa (eller har värdelösa pass) och ser ingenting i världen förutom stängda murar.

Erik de la Reguera reser med dessa vagabonder, som av fattigdom och förtryck tvingas ut på vägarna, sökandes en dräglig tillvaro. Han reser med dem på livsfarliga vägar, på taket till godståg, smyger över gränser, besöker parkerna där de sover under bar himmel och följer dem när de skickas tillbaka till ruta ett. Samtidigt som han berättar om dessa enskilda människoöden – om Norma, Jamal och Abou – ger han också en lektion i migrationens historia. Han följer dessa geografiska gränser tillbaka till ursprunget och ställer en fråga: Varför existerar de?

Reporterinsatsen på vägarna är stark och imponerande. Djupt berörande läsning. Men det som verkligen lyfter denna skildring av migrationens tidsålder, är Erik de la Regueras redogörelse av anledningarna till att taggtråden ringlar sig över planeten.

När man ser högerextremismens plakat, är det lätt att få en bild av att nationsgränser är dragna liksom i naturen, lika självklara som gravitationens lagar. Erik de la Reguera visar istället hur gränserna är ett relativt nytt inslag, och att när de skapades var det inte för att stänga ute människor, utan för att stänga inne nationalstaternas krigsapparater och dra en gräns som inte fick passeras av våldets maskiner.

När eländet var jämnt spritt över planeten fanns inte någon anledning att utestänga, och vissa länder, som USA, frodades när arbetskraft från hela världen strömmade till landet på flykt från fattigdom och förtryck. Nu är det inte lika självklart att Frihetsgudinnan tar emot världens ”trötta och fattiga”. Fort Europa pratas det mycket om, men även USA sluter sig trots sitt förflutna och reser murar.

Erik de la Reguera drar inte några originella politiska slutsatser, men de blir inte mindre sanna för det. Rasismen och främlingsfientligheten är en missriktad vrede och bitterhet, som istället för att vrålas uppåt, mot finanselitens helikoptrar över staden, istället sparkas neråt mot människan som tigger på gatan. Makten är diffus och oåtkomlig, men migranterna är närvarande måltavlor för verbalt och fysiskt våld.

Han citerar filosofen Slavoj Žižek: ”Sedan Berlinmurens fall och den globala marknadens utbredning har nya murar börjat växa upp överallt, som skiljer folk och kulturer från varandra. Kanske hänger mänsklighetens själva överlevnad på lösningen av denna spänning.”

Slutsatsen kan te sig drastisk, men ”Gränsbrytarna” lyckas verkligen med att förmedla känslan av att detta är en ödesfråga för mänskligheten.

Under sina resor vid migranternas sida, om de så passerar gränser i Amerika, Afrika eller Mellanöstern, möter Erik de la Reguera en präst som härbärgerar flyktingarna. Han säger någonting som jag har tänkt på flera gånger efter läsningen:

”Man måste våga vara medmänniska. Även i en tid när det ses som mycket subversivt.”

Mänsklighet som subversiv verksamhet. Vilken isande dom över vår värld och tid.

Annons
Annons
Annons