Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varning för smitta

/
  • I ryska författaren Jana Vagners debutroman drabbas hela mänskligheten av ett snabbt muterande virus.   Foto: Ersatz

Det börjar som en vanlig förkylning. Sen dör du. Sjukdomen har ingen bot. Nej, det handlar inte om ebola-febern. Ryska författaren Jana Vagner lät redan 2011 smitta ner i princip hela mänskligheten med ett hundraprocentigt dödande virus, i sin debutroman som nu också kommit på svenska.

Annons

Militären spärrar av Moskva. Men förgäves, pandemin är ett faktum. På bara några veckor förvandlas platt-tv:n och datorerna till värdelösa objekt. Det som de ännu överlevande slåss om är bensin. För att köra iväg, komma bort, så långt från smittan som möjligt.

Jag har läst otaliga katastrofromaner, sett otaliga katastroffilmer, på liknande tema. När civilisationen brakar samman, vad händer? Jana Vagner berättar om en familjs flykt från en förort till Moskva. Målet är en jaktstuga med totalt isolerat läge. Enda huset på en ö i ensliga Karelen, nära gränsen till Finland. De färdas i en liten bilkaravan fullastade med filtar, konserver och bränsledunkar. Landet har blivit laglöst, vintern är hård och ingen skrapar längre vägarna.

Vagner skildrar händelseutvecklingen vardagsrealistiskt och detaljerat. Mamman i familjen är bokens jag. Hon har packningsbestyr. Hon retar sig på grannarnas skrikiga bäbis. Hon tvingas låta sin makes exfru följa med i bilen. ”Ön” är inte science fiction, det skulle kunna vara här och nu.

Detta till skillnad från scenariot i en annan aktuell rysk dystopi, Vladimir Sorokins ”Snöstormen” där en läkare kämpar sig fram med ett vaccin genom ett lika ödesmättat vinterlandskap. Hos Sorokin finns allehanda underliga figurer, jättar och lilleputtar. Boken mottogs som en allegorisk skröna om samhällstillståndet i dagens Ryssland.

Jana Vagner tycks mer intresserad av apokalypsen som psykologisk experimentstation. Moderna intellektuella stadsmänniskor tvingas stjäla, till och med döda, för att rädda sig själva. De ställs inför situationer som det inte går att resonera sig ur. Den egna moralen utmanas på ett sätt som vi mer känner igen från Cormac McCartys ”Vägen”, en annan uppmärksammad undergångsroman (även filmatiserad).

Men smitta är ett intressant tema. Rädslan för pandemier har ökat. Kanske dels i och med insikten om att antibiotika inte längre hjälper mot allt. Kanske dels därför att globaliseringen förtätat föreställningsvärlden. Allt känns närmare. Inget kan hållas på avstånd längre.

Och det talas om smitta även i andra sammanhang än medicinska. Digitala koder benämns lömska och snabba som virus. Datorer infekteras. Och mänskliga sinnen – av farliga idéer, kanske framför allt politiska. De betecknas allt oftare som smittsamma i takt med informationens bredare motorvägar.

I ett öppet samhälle behöver romanförfattarna inte ta till allegorier för att rikta blickarna mot missförhållanden. Just Jana Wagners ganska triviala ”Ön” tillhör dock så vitt jag förstår inte dem som ska läsas mellan raderna. Men om smittorna sprider sig på allvar till litteraturen är det ett symptom att ta på största allvar.

Annons
Annons
Annons