Annons
Annons
Annons

Vem kan rädda journalisten?

I dag kommer Aaron Sorkins ”The Newsroom” till svensk tv. En serie som följer en nyhetsredaktion som bryr sig mer om att berätta sanningen än om att vara objektiv. Hur har journalisten presenterats i litteratur, film och tv tidigare? Det frågar sig kulturredaktionens Kristian Ekenberg inför premiären av ”The Newsroom”.

Journalistiken ska komma som en riddare på en vit springare, en rättvisans förkämpe, men i nuläget är det journalistiken som verkar vara i behov av en lans. Tidningsprenumeranterna dör av, medieägarna borstar av sig anställda som mjäll och Rupert Murdoch, en av världens mäktigaste mediemoguler, gör allt han kan för att sänka journalistikens rykte via underhuggare som nu får springa gatlopp efter att ha blivit påkomna med olaglig avlyssning. Att som journalist läsa SOM-institutets förtroendemätningar och se allmänhetens tillit till journalistiken är så deprimerande att man vill gömma sig under en hög med gårdagens tidningar och aldrig mer resa sig.

Men är det inte ljudet av hovar som vi hör i fjärran? En förkämpe rider till strid. Tv-makaren Aaron Sorkin, hittills mest känd för tv-serien ”Vita huset” och manuset till Facebook-filmen ”The Social network”, kommer till undsättning. I ”The Newsroom” som inom kort har svensk premiär i C More (tidigare Canal Plus) sprider han ett nostalgiskt skimmer över journalistiken, baddar den i det svartvita bruset från Edward R Murrows dagar. En journalistik såsom den såg ut före nedbantade redaktioner, nätupplagor och Twitter.

Innan vi tittar in på redaktionen, och utvärderar Sorkins förmåga att mer permanent uppgradera journalistikens rykte, kan vi bredda utblicken och se ut över hela det kulturella fältet. Hur ser journalisten ut i litteratur, film och tv?

En första observation är att hon inte rör sig i gråskala. Svart eller vitt är journalistens färger, åtminstone inom fiktionen. Världssamvete eller skurk. Tintin eller JJ Hunsecker från filmen ”The Sweet smell of success”.

Om vi börjar i Tintin-delen har Hergés rödhåriga reporter, som i ärlighetens namn mer påminner om en äventyrare än om en tidningsman, sällskap av flera glorifierade journalister som får inkarnera rättvisepatos och den outtröttliga jakten på sanningen. Carl Bernstein och Bob Woodward i ”Alla presidentens män” från 1976 har som få andra varit med och skapat den popkulturella arketypen av den goda reportern. Deras avslöjande av Watergate-affären putsade upp journalistikens vapensköld med industriellt rengöringsmedel och fick en generation av unga idealister att vilja avslöja maktens skumraskaffärer bakom en knattrande skrivmaskin. Och att Stålmannen under sitt kontorstidsjobb, det vill säga när han är iklädd slips i stället för tights, är reportern Clark Kent säger någonting om hur journalisten i kulturen kan se ut när yrkesrollen är som allra mest skinande – han räddar världen i båda sina kostymer.

Sedan har vi den andra sidan. The Dark force, som de säger i ”Stjärnornas krig”. Tyvärr är det lättare att hitta exempel där, journalister med samveten mörka som trycksvärta. Om Tintin är karikatyren av den hurtfriska sanningssökaren, är Rita Skeeter i ”Harry Potter” karikatyren av egojournalisten som inte tvekar inför något, inte ens lögn, för att säkra sitt scoop och pumpa sin byline med steroider. Än mer karikatyr är mediemogulen Elliot Carver i Bond-filmen ”Tomorrow never dies” som ämnar starta ett världskrig för att sälja fler tidningar. En medieägare som får Charles Foster Kane i ”Citizen Kane” att framstå som direktören bakom ett lemonadstånd.

Lika elakt, men mer nyansrikt, är Evelyn Waughs porträtt av journalistiken i romanen ”Scoop” från 1938. En naiv ung man som bidrar med små artiklar om natur till en dagstidning misstas för en berömd romanförfattare och skickas på uppdrag till det fiktiva landet Ishmaelia där ett inbördeskrig är på väg att bryta ut. Trots sin spektakulära inkompetens lyckas han säkra storyn. Vilken idiot som helst kan bli reporter, tycks Waugh säga.

Den film som under senare år har gjort mest för att rubba journalistikens förtroende är den verklighetsbaserade ”Shattered Glass”, om valpreportern Stephen Glass som fabricerar spektakulära för-bra-för-att-vara-sanna-scoop för att kunna hugga sig fram i reporterkorridorens mördande konkurrens. En film som skapar nervösa svettpärlor på pannan när man ser hur Glass alltmer desperat försöker att hålla sina lögner flytande.

”Shattered Glass” är visserligen bara en perifer filmfläck jämfört med Stieg Larsson och den deckarboom som han postumt har spritt över världen. Larsson, ursprungligen själv journalist, gjorde allt för att idealisera yrkesrollen. Hans hjälte Mikael Blomkvist avslöjar slemmiga industrialistmonster och står upp för sanningen, en Tintin för vår tid (med skillnaden att Tintin aldrig ligger med Bianca Castafiore). Över huvud taget har deckarboomen varit ett uppsving för journalistens kulturella kredd; Liza Marklunds mordlösande reporter Annika Bengtzon är en annan som har bidragit.

Mina favoritjournalister i kulturen topp tre:

JJ Hunsecker (Burt Lancaster) från ”The Sweet smell of success”, en skvallerkrönikör som kan gå över lik för att få sin vilja igenom.

Gale Weathers (Courteney Cox) från ”Scream”-filmerna, en underhållande parodi på reportern som hyena.

Paret Cary Grant och Rosalind Russell från ”His girl Friday” som munhuggs med automatvapens snabbhet samtidigt som de ror hem ett scoop i förbifarten.

Har någon i ”The Newsroom” potential att platsa på listan? Nej, men det betyder inte att Aaron Sorkins serie om ett nyhetsprogram i tv inte kan påverka hur journalistiken betraktas utifrån. Enligt projektet IJCP, som för statistik över hur journalister presenteras i kulturen, är det tv-journalisterna med sina skinande leenden och fluffiga hår som drar det kortaste förtroendestrået, men i ”The Newsroom” är det tv-journalisterna som håller fanan högst.

Serien följer hur ett nyhetsprogram och dess ankare Will McAvoy rycks upp ur sin slentrian när producenten MacKenzie McHale anställs. Allt inleds med en blinkning till filmen ”Network” när Will McAvoy under en föreläsning får frågan ”vad är det som gör Amerika till världens bästa land?” och får ett utbrott om varför hans land inte längre är världens bästa. Under första säsongen tar McAvoy likt en journalistikens Don Quijote sig an allt från ytlig kändiskultur till Tea Party-rörelsen och hur den förstör det republikanska partiet. Varje avsnitt kretsar kring en verklig nyhetshändelse, som dödandet av Osama bin Laden.

McAvoy och redaktionen som omger honom idealiseras och Sorkin går till attack mot en havererad nyhetskultur där bara tittarsiffror räknas och där det ytliga intresset alltid trumfar det djupa grävandet. Mer specifikt skjuter han in sig på hur journalistiken – i synnerhet den amerikanska – har gett upp om att presentera sanningen och i stället, i ett förfelat försök att spela en objektiv roll, nöjer sig med att ge röst åt båda sidor i en fråga. Det är därför som klimatförändringarna trots ett enat forskarsamhälle alltjämt kan avfärdas med att debatten pågår. ”The Newsroom” är präktigt och predikande men lyckas med att visa en mediekultur där fakta har reducerats till en åsikt bland många andra.

Vanity Fair skrev nyligen om hur Aaron Sorkins ”Vita huset” långt efter seriens nedläggning fortfarande drar unga, ambitiösa idealister till politiken. ”Alla presidentens män” hade samma effekt men fick då journalistiken och inte politiken att framstå som ett värdigt kall.

”The Newsroom” kan säkert också få en sådan effekt, men inte i samma skala. Illusionen om det goda nyhetsankaret Will McAvoy är inte lika stark som illusionen om den goda president Jed Bartlet. Som tittare är man alltför medveten om att ett nyhetsankare som i verkligheten så frustande bryter mot blasénormen och utmanar mäktiga politiska och kommersiella krafter skulle sparkas ut ur studion illa kvickt.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons