Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nätet, tuareger, Jens och Olle

Annons

Jag kallades till ett möte om Internet; ”Vem talar och vilka lyssnar?”, utan att ha särskilt mycket att säga om den saken. Andra, ur väldigt andra generationer, var mer vältaliga. Men de talade mest med varandra. Jag rasade ner i generationsklyftans oändliga djup.

De yngre och väldigt begåvade lyfte fram en modeblogg som exempel på ett ständigt pågående och viktigt samtal. Den bloggen har jag aldrig besökt.

Andra föredrog bloggar om politik och samhälle, jag nöjer mig med Bildts långrandiga utläggningar och kändis-spotting. Inte mycket att komma med.

Jag och tidigare redaktören Robert Rosén på Gefle Dagblad erbjöd våra erfarenheter av medial papperskommunikation (tidningsutgivning) men jag tror inte de yngre förstod frågan.

De talade mest om saker jag inte riktigt kände mig uppdaterad med; bloggarna som det viktigaste demokratiska redskapet. Här kan folket samlas till digitala rådslag. Ett stort steg för mänskligheten, kanske det största i vår historia. Dit har jag inte nått.

Men internet har revolutionerat allt journalistiskt grundarbete. Jag minns nationalencyklopedin; den slog vi upp för bara några år sedan. Nu ligger allt jag vill veta och behöver några klick bort. Det är rent märkvärdigt.

Och internet som demokrativerktyg grävde jag ofrivilligt fram i vintras, under några dagar stängde den egyptiska staten nätet. Fel budskap där. Jag fick ringa in en artikel. Några egyptiska bloggare slängdes i fängelser på obestämd tid.

Jag skyndade från Söder till Berns salonger och en konsert med ett av mina favoritband, Tinariwen. Ökenrock eller Saharablues, kan man säga. Tuareger instängda i libyska flyktingläger sökte vägar ut och fann dem i folkmusiken, främst från Mali. Vackra, heltäckande dräkter och viss fysisk återhållsamhet ger ett nästan ödmjukt intryck. Frontmannen Ibrahim vrängde gitarren, kören jazzade och vi gungade.

Lennart Ödeen gav den historiska bakgrunden, Barbro Eriksson tackade alla som bidragit till gravstenens återfödelse och Lennart Wiberg var speciellt nöjd; han och Olle Danielsson hade ju jobbat, eller slitit, på samma brädgård i Skutskär.

Olle dog 1910 bara 55 år gammal i tbc, Lennart är en av de sista gamla kämparna. Jag tror att han är 113, eller några år yngre. De har mycket gemensamt.

Danielsson lyftes in i fullmäktige av liberalerna, men det var ju före blockpolitiken och den allt mer reaktionära högeralliansen.

Men vandra gärna till stenen, den står en bit bort mot bron till, synlig från Västra vägen.

I en retoriskt blank artikel krävde den lokala alliansen en ny skolpolitik i Gävle, utan att närmare ange hur den skulle se ut. Den nya ordningen krävde dock Jens Leidermarks avgång. Sedan kunde skolorna blomma ut och bevaras.

Nu återkommer skolhögern med avgångskravet, lika tömt på innehåll som då. Det handlar, ytligt, om vilken av två skolor i Bomhus som skall stängas. Jag har sökt hjälp för att bereda beslutet, men både Källmur och Lillhagen har sina goda och sämre sidor, hör jag. Svårt val, som blir fel oavsett beslut.

Andra ser en mer komplex verklighet, som sträcker sig bortom dagspolitiken. De privata skolorna ställer till det, vilket kloka och äldre borgerliga skolpolitiker tycks ha insett. Men den yngre högern tänker bort privatskolorna, de är ju som vilken lönande (och riskfri) affärsverksamhet som helst.

Sjuksköterskorna sköter sjuka igen, efter en strejk som inte gav så mycket. Den offentliga sektorn misslyckas alltid, det går ju inte att slå till så hårt att det ger resultat. Då rycker makten in och förklarar konflikten samhällsfarlig.

Vårdförbundet, ett ganska orkeslöst lättakademiskt förbund, borde bommat igen Södersjukhuset, Akademiska och Sahlgrenska i Göteborg i stället för att dutta med konfliktvapnet, och sen tvingas kompromissa bort rättmätiga krav.

Nu är lönerna, i stort sett, tillbaka på ruta ett och en ny strejk inte att tänka på. Arbetsgivarna vann, kvinnorna förlorade.

En sak till; sänkta skatter, allianspolitiken, leder till ännu mer frustration i den offentliga sektorn.

Annons
Annons