Annons
Annons
Annons

Acadie tatuerat i mitt hjärta

Vissa album betyder mer än andra, vissa album fungerar som ledfyrar och vägvisare som pekar mot helt nya upplevelser längs stigen vi kallar musiklyssnande.

1989 lyssnade jag mest på brittisk musik, typ Depeche Modes mörkersynth, The Jesus & Mary Chains rundgångsindie och Pink Floyds terapielefanter. Bowie hade ballat ur med ”Tin Machine”, Prince gjorde halvkass filmmusik till Tim Burtons ”Batman” och Peter Gabriel ägnade sig åt instrumentalmusik. Gabriels kommersiella genombrott, ”So” med jättehiten ”Sledgehammer”, hade producerats av kanadensaren Daniel Lanois 1986. Jag hade några andra plattor som kanadicken också hade producerat; U2:s ”The unforgettable fire” och ”The Joshua tree”. Så när Lanois släppte sitt första soloalbum ”Acadie” hösten 1989 köpte jag plattan rent slentrianmässigt.

Inga förväntningar.

Knockouten kom från ingenstans.

På ”Acadie” gjorde Lanois något slags kosmisk folkmusik med ena foten i de heta träskmarkerna runt hypermusikaliska New Orleans och den andra foten på en frostbiten klippa längs Kanadas vindpinade Atlantkust.

Två separata ljudvärldar möttes och resulterade i ett sagobröllop.

Ändå var det, som sagt, i grund och botten folkmusik, men det tog ett tag innan jag fattade det. Rytmsektionen från U2 kompade stabilt och några av bröderna Neville tillförde ett sväng som få vita musiker kan få till. Det fanns både tyngd, luftighet och popkänsla på ”Acadie”. Jag sprang genast och köpte två andra album som Lanois hade producerat samma år; The Neville Brothers ”Yellow moon” och Bob Dylans ”Oh, Mercy”, båda enormt bra. Plötsligt förvandlades ”Acadie” till den stabila stammen på ett träd som gjorde att jag både började söka mig tillbaka till rötterna i amerikansk musik och klättra ut på de nyare grenarna av samma genre. Jag grävde mig genom Dylans bibeltjocka sångarkiv, hittade till Woody Guthrie, The Carter Family och Johnny Cash och inledde mitt långa förhållande med modernare americana som ledde till att jag startade en klubb för akustisk musik tio år senare.

Att Daniel Lanois, som för mig är den mest visionära musikproducenten sedan självaste Phil Spector, kommer till Gävle i december är inget jag kunde ha drömt om i mina vildaste drömmar. Att Lanois, som har rattat album förstora artister som Emmylou Harris, Neil Young, Willie Nelson, Robbie Robertson med flera, sätter sin magiska fot, förlåt – sina magiska fötter, i blåshålet Gävle är höstens arrangemangshöjdare. Ni som har biljetter kan vara lyckliga, själv är jag utan. Hur som helst, albumet ”Acadie” var tongivande viktigt som ledde in mig på ett helt annat musiklyssnande och min musikvärld hade varit så mycket tråkigare om jag inte hade upptäckt Daniel Lanois solodebut.

Vissa album betyder mer än andra.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons