Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elektriska möten på PUSH-festivalen

/
  • Den klara och okonstlade rösten i vackra stämmor kolliderar med hårda trumslag och skapar en musikalisk brännpunkt omöjlig att förneka, skriver vår recensent Emelie Lundin.

Trots att alla de olika akterna på årets Push-festival är fulladdade med både rytmisk intensitet och musikalisk experiment­anda vilar det en nästan märkligt tyst och gemytlig stämning över gasklockeområdet denna kväll.

Annons

När de första artisterna kör igång sitter publiken och kurar i soffor och längs med väggarna, medan den stora ytan i mitten av Stora Gasklockan gapar tomt.
Allison Chanic (El Salvador) är en av de första upp på scen, med en stillsam techno som samtidigt också gestaltar en suggestiv irrfärd som aldrig riktigt når målet. Det är vackert och melankoliskt på samma gång.
I Lilla Gasklockan varvar programmet mer småskaliga artister. De musikaliska ambitionerna och prestationerna blir dock aldrig små, utan det handlar om att kunna komma nära.
Ibland blir det en ren akustisk känsla, som till exempel när Trio Ek Jansson Svensdotter (Göteborg) sprider ut sig på olika ställen i rummet och framför Hildegard af Bingens medeltida verk. Av egen kraft rullar de modala skalorna längs med de rundade väggarna, och påminner oss om att det inte alltid krävs elektrisk förstärkning för att lyfta det audiella. Även Wild Invalid (Victor Claesson, Gävle), med sina add-och susackord, kommer tätt intill med den akustiska gitarren. Men medan han spelar tar en sequencer upp ackorden för att sedan skapa en ljudmatta av ackompanjemang åt de melodier som han sedan fortsätter med. Ett spännande sätt att maximera ett scenframträdande som ensam musiker.
Ett av de mer udda inslagen denna kväll är Leo Corriea (Stockholm), som framför sitt verk Stygn på en elektrisk symaskin. Trådmatarens mjuka smattrande vaggar in en puls, på vilken sedan en dator lägger rytmer som vävs in till en meditativ helhet. Ett väldigt annorlunda sätt att använda en symaskin, kan man tycka. Med teatral noggrannhet och mjuka händer hanterar Correia maskinen, och efteråt bugar han ödmjukt med nedsänkt huvud och båda händerna på bröstet.
Så klart återfinns Gävles stolthet The Deer Tracks i kvällens program. Elin Lindfors ljusa och affekterade stämma går i samma tradition som Björk, Stina Nordenstam och Ricki Lee Jones. Och med denna som glittrande flingor ovanpå mörka synthmattor och ekande trumslag skapas en dynamisk helhet som lockar stor publik. Det stadiga fundamentet är en väl förankrad rytm, och med smäckra melodislingor som reflekterande ljus ovanpå skapas inre bilder av sol på snö. Nordiskt ljus är ju också en metafor som ofta används när man vill beskriva stämningen hos denna elektroniska duos säregna klang. Denna kväll gästas de av Anna-Karin Berglund på klaviatur och Jimmy Jönsson på trummor, vilket tillför ännu en dimension. Med fler levande musiker på scen integreras den organiska känslan och ger en starkare liveupplevelse, helt enkelt.
Kvällens höjdpunkt är Min stora sorg, en annan artist med Gävleanknytning. Med sina raka och enkla pianoslingor och fullkomligt obetäckta texter på svenska, skaver och skrapar varenda en av Ann-Sofie Lundins vemodiga melodier på självbehärskningens sköld inom oss.
Elektroniska rytmkonstruktioner utgör framåtrörelsen, och blir ett färdmedel för den begrundande principen som karaktäriserar hennes repetitiva och minimalistiska stil. Den klara och okonstlade rösten i vackra stämmor kolliderar med hårda trumslag, och skapar en musikalisk brännpunkt omöjlig att förneka.

Emelie Lundin

Annons
Annons
Annons