Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Artig tebjudning med en twist

/
  • Judi Dech och Steve Coogan som omaka par på jakt efter sanningen om ett stulet barn.

Det var en nyhet över hela världen. Irländska nunnor hade hållit unga mödrar som slavar i sitt tvätteri och sålt deras barn.

Annons

Journalisten Martin Sixsmith skrev storyn om hur han hjälpte 70-åriga Philomena Lee att finna ut vad som hände hennes son som blivit bortadopterad på 1950-talet.

”Philomena” är ett filmdrama baserat på dessa verkliga händelser. Det har två giganter i huvudrollerna. Komikern Steve Coogan som snobbig brittisk intellektuell. Judi Dench (ärevördiga Dame Judi Dench!) som en bastant irländsk tant som gillar billiga romaner och går i kyrkan.

Spelet mellan dem är mycket av behållningen. Tanke kontra känsla. Arrogans kontra medmänsklighet. Överklass kontra underklass. Utan denna hela tiden mycket artiga konfrontation hade det bara funnits en hjärteknipande berättelse. En sådan som Philomena i och för sig hade älskat att läsa. Som Martin Sixsmith hade avskytt.

”Philomena” klär av journalisten/karriäristen hans överlägsna attityd. Martin tycker att ”snaskiga” mänskliga kvällstidningshistorier egentligen är under hans värdighet. Det visar sig sedan att han avslöjat en skandal. Dock inte så mycket med hjälp av sin bildning som med hjälp av den fantastiska Philomena Lee.

Samtidigt är ju damens längtansfyllda sökande efter sin son, en strävan efter just kunskap. Så på sätt och vis möts vetande och tro respektfullt i den här varma filmen. Även om jag som publik skulle vilja rusa fram och sopa ner hela disken med uppställda plasthelgon som nunneklostret har till försäljning. Och vråla skenheligt och hyckleri!

”Philomena” hade gärna fått ha lite mer temperament. Kontrasterna till trots är den en mycket stillsam bjudning på afternoon tea från veteranen och ”The queen”-regissören Stephen Frears.

Annons
Annons
Annons