weather_widget
Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Överraskande ospännande

+
Läs senare
/

Överraskande spännande, skrev jag om förra Hamilton-filmen. Det var den första med Mikael Persbrandt i huvudrollen som den svenska underrättelsetjänstens bragdmedaljör.

En roll som från Jan Guillous böcker, och med tiden, glidit över till fullfjädrad actionhjälte och machofigur. Persbrandt är trimmad till tusen. Men inga vänstersympatier, ingen feminism, komplicerar numera agent Hamiltons tillvaro. Det får man kanske ta.

Men vad man inte ska behöva ta är slapphet.

Film nummer två (två enligt den nya Persbrandträkningen alltså) är överraskande ospännande.

Det borde inte ens gå att göra ett kidnappningsdrama så träigt.

Och då har man ändå att tillgå ingredienser som ett bortrövat oskyldigt flickebarn, avancerad tortyr samt vass kritik mot världspolisen USA.

Romanförlagan berättar om en Hamilton som tröttnat på sitt yrkesliv som dödsmaskin. Men så drabbas han privat, när hans guddotter hotas. Vapnen putsas åter. Det ger utrymme för viss samvetsproblematik – som dock filmen rakt av ignorerar.

Ett fritagande planeras och genomförs. Och skildras som om det skulle diarieföras.

Bodil Juggas

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons