Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Förfärligt och fantastiskt

+
Läs senare
/
  • Aina väntar på en telefontolkad förhandling med polismyndigheten, efter att ha suttit inlåst sex månader. Ur dokumentärfilmen
  • Förvaret i Flen. Här sitter människor frihetsberövade på obestämd tid. Två dokumentärfilmare lyckades ta sig innanför murarna.   Foto: Shaon Chakraborty

Nyckelkedjor klirrar. Att fönstren inte går att öppna kontrolleras av personal med skyddshandskar. Okända personer kan när som helst komma in i rummen, när man sover.

Vi är innanför väggarna på Förvaret. Migrationsverkets Förvar i Flen. Det kunde förmodligen lika gärna vara Migrationsverkets Förvar i Gävle.

Här frihetsberövas människor utan att ha gjort något, utan att vara anklagade för något. På obestämd tid. Aina har suttit inlåst i sex månader. Hon broderar en korsstygnsduk med en svensk tomte på. Hon smeker datorskärmen, över bilden av dotterns kind och barnbarnet som hon aldrig fått träffa.

Hon är en av de ”förvarstagna”. Hennes familj har överlevt två krig, gömda bakom falsk identitet. Nu har aningslösa Sverige röjt den. Nu sitter hon här. Med badtofflor från Stadium på trötta nakna fötter. Allt kan läsas i hennes ansikte: skräcken, frustration, genansen över att vara till besvär.

”Förvaret” är en dokumentärfilm. Tack för att det finns dokumentärfilmer.

Solveig och Sophie arbetar på Förvaret. Deras chef påminner dem om och om igen att de är statstjänstemän. Men de kan inte låta bli att vara människor också. Hur kan man låta bli att vara människa?

Hur kan det vara fel att lägga upp grönsakerna fint till lunch eller gratulera Aina på födelsedagen eller skoja med unga killen Sami?

Solveig och Sophie är avundsjuka på hans olivfärgade hy; de suckar över hur svårt de själva har att bli bruna, så orättvist.

”Orättvist. Så är det”, säger Sami lugnt. ”Ni kan dra på semester till Spanien. Ni kan åka till mig. Varför kan inte jag åka till er? Varför får inte jag vara var jag vill, när jag sköter mig?”

Filmen har ingen berättarröst. Den följer vardagshändelser under några månader. Förhandlingar och myndighetsbeslut över konferenstelefon. Ett polisbeslut att skriva under när man står och borstar tänderna. Missar någon lunchtiden – en halvtimme – blir hen utan mat. Apatiskt rökande. Ångestvrål från ett rum. Personalens morgonsamling där cheferna talar om ”11:2:an” och ”6:1:an”. ”8:3 har fått ny medicin”. Det är människor som avses. ”5:2 reser i dag”. Det är utvisning som avses.

”Förvaret” är en fantastiskt bra dokumentärfilm. Kort och gott. Punkt och slut. Den visar en plats och ett tillstånd som varit fördolt, den väcker frågor, den sätter fokus på en mängd konflikter – mellan människor med olika förutsättningar, mellan mänsklighet och byråkrati, mellan människan och makten.

”Förvaren är en konstruktion och en konsekvens av den politik som förs i dag – och det är något som kan förändras”, säger filmaren Anna Persson.

Får man ändå vara så hoppfull? Långfilmsdebutanterna Anna Persson och Shaon Chakraborty har gjort filmen tillsammans. Bara det att de lyckades få tillåtelse att komma in i lokalerna är en prestation.

Nu skapar de debatt och följer dessutom upp sin film. Båda finns på plats i Gävle för ett offentligt samtal, hos Vuxenskolan efter fredagens visning. Gävle är alltså en av orterna som har Sverigepremiär på ”Förvaret”. Det kanske har sin förklaring. Hos Migrationsverket på Kaserngatan 50.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons