Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En orkestral dödsstöt mot Melodifestivalen

/

Medan en oroväckande andel av Sveriges befolkning sitter bänkade framför teven och utsätter sig för Melodifestivalen samlas en brokig skara på Gävle Konserthus.

Annons

Kvällens konsert är intressant av flera anledningar. För det första utgörs höjdpunkten av att Entombed framför 1991 års album ”Clandestine” i sin helhet, i orkestral tappning tillsammans med symfoniorkestern. Entombed utgörs ikväll dock inte av den sättning som uppträdde på Getaway i somras.Endast den ursprunglige gitarristen Alex Hellid är återkommande. Vid sin sida har han originalgitarristen Uffe Cederlund som inte varit medlem i bandet sedan 2005 och som sångare har Orvar Säfström kallats in. Detta är andra gången Orvar hoppar in som nödlösning då det uppstått splittring inom gruppen. Första gången var 1991 då han lade sången på EP:n ”Crawl”.

Förbanden som även de framfört sitt material uppbackade av symfoniorkestern har samtliga stått inklämda på scenens hörn. Sällan har det uppstått något ordentligt samspel mellan band och orkester, oftast har det låtit som en dubbelbokning i samma sal. I Entombeds fall rör det sig istället om full integrering med de klassiskt skolade musikerna. Bandmedlemmarna sitter till och med på rad ute i ensemblen. Alla utom Orvar förstås, som agerar frontman. Det första intrycket av honom är dess värre inte övertygande. Till skillnad från L-G Petrov som han ersätter har Orvar inte hållit strupen igång under åren. Insatsen är på intet vis undermålig, men när hans growlande jämförs med en av världens främsta death metal-vokalisters står det sig slätt.

Helhetsintrycket är dock mäktigt. Den orkestrala attacken är överväldigande och Forsbackas Kammarkör gör en oerhört stark insats. När de skriker rakt ut i ”Sinners bleed” reser sig nackhåren. Hantverksmässigt är konserten briljant arrangerad och genomförd. Den stora hjälten i sammanhanget är Thomas von Wachenfeldt som med enorm förståelse för death metal-genren har anpassat låtarna för orkestral tappning.

Stråkarna i ”Stranger aeons” kryper in under huden och odlar mardrömmar. Intensiva ”Severe burns” skulle kunna spelas i bakgrunden medan du springer i panik mot din död och tyngden i avslutande ”Through the collonades” förseglar världens undergång.

David Jannati

Annons
Annons
Annons