En sandvikare kommer hem

Om det är någon som ska kunna fylla den där enorma arenan i Sandviken så är det väl i så fall Tomas Ledin. I kväll kommer han hem.

Sandviken fyller 150 år och sandvikarnas stora jubileumsdröm har hela tiden varit en spelning med traktens store son Tomas Ledin. Så tänkte inte Tomas själv först. Han hade tänkt vara ledig den här sommaren. Men när förfrågan kom från Göransson Arena så kunde han inte tacka nej.

– Nej, det känns fantastiskt ärofyllt att sandvikarna vill att jag ska vara med och fira Sandvikens födelsedag. Jag har ju vuxit upp i Sandviken och mina föräldrar bor fortfarande där. Jag ser på mig själv som en Sandvikenson.

– Det är faktiskt det som är anledningen till att jag åker runt nu. Jag har varit i Finland, Norge, Norrland och Skåne innan den här kvällen. Jag hade inte gjort de konserterna om jag inte hade fått förfrågan från Sandviken. Det är ju en hel del arbete med att sätta ihop en konsert och dra iväg, så när vi ändå skulle göra det i Sandviken så passade vi på att dra ihop en liten turné.

Vad betyder ditt sandvikiska arv för dig?

– Mina föräldrar är lärare och de flyttade runt en del när jag var barn. Jag föddes i Jämtland och sen bodde vi även några år i Södertälje. Men från fjärde klass bodde vi i Sandviken. Jag gick där i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Det är år som präglar en mycket. Jag har massor av minnen från min ungdom och uppväxt såklart.

– Och sedan känner jag mig faktiskt väldigt uppskattad i Sandviken också. Det känns speciellt att vara där. Så i kväll ska vi bjuda på någonting extra. Det kommer att bli en glad afton.

Många i Sandviken är lite oroliga nu för att Sandviks huvudkontor är på väg att flytta till Stockholm. Man tänker sig att om de kan flytta huvudkontoret från Sandviken så kan de kanske också flytta bort mer av företagets verksamhet så småningom?

– Jag förstår den oron. Och jag tycker det är ett märkligt beslut. Nu när jorden blir mindre och mindre, med internet och allting, så betyder ju också avstånd mindre. Att Sandvik av några sådana skäl skulle behöva flytta sitt huvudkontor till Stockholm tycker jag verkar ytterst tveksamt. Jag tycker helt enkelt inte det låter trovärdigt att de skulle behöva flytta huvudkontoret för Sandviks överlevnad.

Tillbaka till dig, hur började allt för dig egentligen, med musiken och det?

– Haha, ja du. Det är en lång historia. Jag var ung tonåring i mitten på 60-talet. Det var tiden för The Beatles, och det som kallades ”The British invasion”. Popmusiken var viktig. Jag gick på Hyttgatsskolan och sedan Murgårdsskolan, och vi lyssnade på ”Tio i topp” varje lördag. Det var mycket bra musik i Sandviken då också. Jag kommer ihåg ett band som hette The Diamonds, som fick göra en singel på EMI, samma bolag som The Beatles. Det var stort förstås. Och även The Pools, som kom från Hedesunda. Det fanns riktigt bra dansband också, de spelade saker som Wilson Pickett och Sam & Dave. Det var en väldigt levande musikkultur i Sandviken.

Sen började din egen långa karriär...

– Ja, det är ju det enda jag haft som riktigt jobb.

Finns det ögonblick i karriären som du är särskilt stolt över?

– Första lp:n såklart. Det är 40 år sedan nu, men jag kommer fortfarande ihåg när min första lpkom med posten och jag satt och höll i den. Jag kände att jag hade blivit en del av någonting som jag egentligen aldrig hade trott skulle vara möjligt. Det var en vinylskiva med fem låtar på varje sida och det var jag som spelade dem och det var jag som hade skrivit dem.

– När jag hållit i skivor tidigare var med sådana som Spencer Davis Group, The Animals, The Kinks, och nu satt jag och höll i en likadan förpackning – med mitt namn på! Det var stort.

Nu kan du se tillbaka på en lång karriär. Du har blivit folkkär. Du blir bara snyggare och snyggare, säger folk. Jag antar att du har pengar så du klarar dig. Du är i en position som många uppfattar som avundsvärd. Hur tänker du kring det?

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad i livet. Och jag har också varit med så länge så jag vet att ingenting är självklart. Det har varit motgångar också, såklart, men de glöms lätt bort. Men de gör att man kan uppskatta det man har nu. Och jag känner att där jag är i livet nu, både privat och yrkesmässigt... Det går fantastiskt bra. Och jag känner stor tacksamhet för det.

– Och när det gäller mitt artisteri så bygger det förstås helt på att jag har en stor och entusiastisk publik som ger mig förutsättningarna för att jag får göra det jag tycker är roligast. Eller roligast, förresten... Det som ger mig den största tillfredsställelsen. Jag är 60 år nu. Och faktum är att jag fortfarande tycker att det här med musiken, det är det som betyder mest för mig. Jag tycker själv det är fantastiskt att jag fortfarande brinner för det här. Och att jag får dela det med en stor publik gör det ännu mer fantastiskt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad. Det mest meningsfulla jag kan tänka mig att pyssla med – det får jag pyssla med.

Dela
  • +1 Intressant!