Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett långt kyrkomöte

/

Hallelujah! Frank Ådahl släpper efter hundra år som etablerad artist sin första platta i eget namn.

Annons

Och det blir ett enda långt kyrkomöte, gospelvibbar och en uppvisning i musikalitet, framförallt i pianisten Magnus Spångbergs spel. Men ändå blir det lite för mycket Bror Duktig-moment. När det blir tekniskt scattande i ”My Feet Are On the Rock” och wailande i Edin/Ådahl-klassikern ”Jag reser i kärlek” vill jag bara springa till biblioteket och låna Alistair Crowleys samlade verk. Skämt åsido, det här fungerar i kyrkor, men ingen annanstans. Att Frank kan sjunga är väldokumenterat, men låtvalet är dessvärre lika kul som Via Dolorosa.

Hamnar man i helvetet om man inte gillar det här?

Annons
Annons