Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gefle Metal Festival – dag två

Dag två av Gefle Metal Festival börjar på absolut sämsta vis när den tyska thrashplutonen Sodom tvingats ställa in sin spelning på grund av skada på sångaren och basisten Tom ”Angelripper”. Ett svagt startfält blev plötsligt ännu svagare.

Annons

Det är dock ingenting som brasilianska Nervosa (Fire stage, betyg 3/5) tar någon som helst hänsyn till. Med tysk intensitet manglar de på med sin gammelthrash och påminner inte så lite om Destruction. I synnerhet sångerskan och basisten Fernanda Lira är en kvinnlig kopia av Destructions sångare och basist Schmier.

Efter Nervosas urladdning väntar norska Borknagar (Goat stage, betyg 2/5). Ett band jag helt och hållet har gett upp hoppet om, på skiva. Live däremot har de fortfarande ett uns av glöd kvar och sångaren Athera fyller med råge ut Andreas ”Vintersorg” Hedlunds skor. En som däremot nästan skuttar omkring utan skor är den hippieflummige basisten ICS Vortex. Under sin tid i Dimmu Borgir (1999-2009) var han en imponerande best. Nu påminner båda han och hans rena sång som någonting hämtat direkt ur Ronja Rövardotter. Helt andra och betydligt hårdare tongångar bjuder amerikanska Black Dahlia Murder (Fire stage, betyg 2/5) på. Bandets melodiska death metal går allt som oftast i ett rasande tempo. Allt för ofta försvinner dock Brian Eschbach och Brandon Ellis gitarrmelodier i en grötig ljudsörja. När de väl hörs imponerar de däremot stort. Bristen på musikalisk variation blir dock ett ok innan speltiden tar slut.

Ett band som däremot inte lider av brist på variation är svenska/brittiska Bloodbath (Goat stage, betyg 3/5). Vad de serverar är en ordentlig skopa med stinkande och gammeldags death metal. Sedan 2014 frontas bandet av Paradise Lost sångare Nick Holmes. Dagen till ära gårdagens totala motsats vad det gäller scenpersonlighet. Iförd långrock och blodröda kinder leder han med ilska och pondus det stjärnspäckade bandet genom en kavalkad av svensk musikhistoria. Absolut tuffast blir det i ”Eaten”. Efter Bloodbath blir det däremot mindre tufft när finska Insomnium på håll och utan engagemang får underhålla medan dagens middag intas.

Som ersättare för Sodom kallades svenska Grave (Goat stage, betyg 3/5) in med kort varsel. Om det är den korta varslen som gör att det sitter en vikarie för Ronnie Bergerståhl på trumpallen låter jag vara osagt. Ett bra jobb gör både han och resten av Grave i alla fall. Må så vara att scenen är i största laget men saknaden efter Sodom blir inte fullt så stor när låtar som ”Soulless” och ”And here I die... Satisfied” avverkas i ett högt tempo. Ännu högre tempo står de finska snorungarna i Lost Society för inne i Gasklockan. Med en ungdomlig iver och en brinnande jävla passion visar de samtliga band under lördagen hur thrashens slipsten ska dras. I alla fall under de 20 minuterna jag hinner se innan Stockholms Dark Funeral (Firestage, betyg 2/5) ska dyrka Satan. Att de får göra det i fullt dagsljus dödar effektivt allt vad stämning heter. Även om så väl band som massvis av eld gör sitt bästa för att hålla intresset uppe. Synd och skam då fjolårsalbumet ”Where shadows forever reign” hör till det absolut bästa bandet släppt ifrån sig.

Lördagens huvudakt är Stockholms Opeth (Goatstage, betyg 2/5). Ett band som närmast kan beskrivas som gårdagens huvudakts totala motsats. Där Amon Amarth eldar på med tjo och tjim, eldar och vikingar bjuder Opeth på skvatt ingenting. Backdropen innehåller inte ens hela namnet utan ett enda ynka o. Ingenstans finns det någonting som tyder på att det här är dagens självklara huvudnummer. Sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt med manskap bryr sig föga om sin position och studeras mest de egna skorna genom den en och en halv timme långa spelningen. Visst, musiken ska föra talan och det gör den. Men en huvudakt ska även vara större och bättre än alla andra band. Det är någonting ett skönsjungande Opeth misslyckas med kapitalt. Desto roligare blir den riktiga avslutningen med Arch Enemy (Fire stage, betyg4/5). Anförda av energipaketet Alissa White-Gluz står de för kanske den bästa spelningen jag har sett dem göra. Det är dock inte enbart Alissas förtjänst, även om hon gör det omöjligt att sakna den forne sångerskan Angela Gossow. I nytillkomne gitarrhjälten Jeff Loomis (ex-Nevermore) har gitarristen och bandgrundaren Michael Amott också äntligen en partner på likvärdig – nej, högre! – nivå. Sättet de båda kastar riff och växlar melodier med varandra är milt sagt imponerande. När showen sedan är i det hetaste laget och låtlistan innehåller den ena personliga favoriten efter den andra, med blytunga ”My apocalypse” från ”Doomsday machine” (2005) i spetsen, är det svårt att vara missnöjd.

Annons
Annons
Annons