Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rymdblomman lyfte med orkestern

/
  • Mycket kärlek i omlopp när Thomas Di Leva spelade i Konserthuset framför hemstadens symfoniorkester och Forsbacka kammarkör.
  • Personkemin mellan Di Leva och Gävlepubliken imponerar på vår recensent.

Annons

Thomas Di Leva dricker väldigt mycket vatten under konserten på Konserthuset. Vid ett tillfälle ursäktar han sig lite för det.

– Det kanske är oartigt av mig att bara stå här och dricka en massa, säger han och fnissar till lite.

– Men jag är en sådan person som aldrig bara kan göra någonting lagom. Tro mig, jag har försökt. Och det här blev resultatet.

Och visst, han ser kanske inte så värst lagom ut, i sina långa lockar och sin kosmiska superhjältekaftan. Och kanske har hans person ibland skymt sikten för själva kärningrediensen i artisten Di Leva-låtarna. Och sången! Jag tror aldrig hans sångröst någonsin kommit så väl till sin rätt som här, draperad i en hel symfoniorkester. Och också låtarna kläs av från sina originalarrangemang och kläs om på nytt, så att man liksom får syn på dem med andra ögon.

Ibland hade jag önskat lite mer av orkesterarrangemangen. Det är inte – som hos till exempel hos Antony & The Johsons plus symfoniorkester – dramatiska förtätningar, dissonanser och motrörelser. I stället tenderar arrangemangen att stryka poplåtarna medhårs och släta ut dem med feta drag. Och slagverket låter också lite stelt, så där som det kan göra när slagverkarna har ena ögat på dirigenten och den andra på partituret. Ibland funkar faktiskt just det oväntat bra, som i ”Everyone is Jesus”, där det ompa-ompa-artade i orkestern gör låten ännu ystrare än i originalversionen.

Men det där kanske är tekniska anmärkningar. Och det som framför allt gör den här konserten så lyckad är nog personkemin mellan Gävlepubliken och Di Leva.

För trots att Di Leva inte har lyckats lära sig alla sina gamla texter utantill utan ofta står och smygtittar på lösa papper på notstället framför sig så utstrålar han en stark närvaro. Det gör han också i mellansnacken, som är till hälften uppsluppna skämt och fnissattacker, och till hälften småprat om kosmos, hjärtan, diamanter och kärlek.

– Det är ni som är de riktiga stjärnorna. säger Di Leva till en publik som precis utgjort bakgrundskör till ”Miraklet.

– Vi har kommit för att se er sjunga och dansa och älska och bara vara. För det är ingen som kan göra det som ni gör det.

Och folket runt mig ler och strålar och hummar instämmande.

– Det här är en sådan kväll som känns som att den kommer alltid att finnas med, säger han också.

Sedan avslutar han väldigt vackert med ”The winner takes it all”.

Annons
Annons
Annons