Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skräckrockens fader frälser

/

Hur man än vänder på det – Alice Cooper är alltid Alice Cooper.

Annons

Trots att jag är 15 minuter sen till spelningen känner man redan av peppen i kön till scenområdet, där förväntansfulla Alice-fans trängs med Marduks fanskara och bildar en härlig mix.

Campingen är näst intill tyst och i princip alla står antingen framför scenen, i kön för att komma in eller i öltälet.

Den första låten för mig blir ”I’m eighteen”, en låt den 63-årige Alice sjunger med stolthet - och givetvis den ironiska kryckan.

Att Cooper på fritiden är aktiv kristen och senast i morse spelade golf i Högbo märks inte det minsta på scenen, där ormar och tidigare giljotiner varit en del av showen.

Efter att ha sett akten två gånger tidigare, och då sett näst intill identiska shower, gör att nyare låtar blir en positiv överraskning. Trots att merparten av publiken jublar mest när det äldre materialet spelas ryckas alla med.

Showen med halshuggning, hängning och dansande med en levande död docka är givetvis något man inte borde ha missat, men kvällens reportrar känns aningen fräschare och Alice kör på som aldrig förr.

Det dansas med levande ormar, kryckor och dockor, vilket endast är något av rekvisitan som används – trots det är jag nog dock inte ensam om att sakna giljotinen och bödeln.
Bandet ger endast via frontmannens namn något av en garanti att du inte kommer bli besviken, Alice rykte som skräckrockens fader är inget annat än välförtjänt.

Hanna Eriksson

Annons
Annons
Annons