Sveriges bästa festival överträffade sig själv

Om du frågar mig vad som var bäst på Way out west kommer jag spontant säga Kraftwerk och Jonathan Richman.

Sen kommer jag förmodligen börja rabbla en massa bandnamn tills öronen trillar av, men alltså Jonathan Richman... Det är många som frågat vem det är och jag har försökt förklara men aldrig riktigt lyckats. De biografiska detaljerna finns ju förstås: flyttade till New York som 17-åring för att få vara nära sitt favoritband Velvet Underground, bildade sitt eget protopunkband The Modern Lovers som blev ett slags inflytelserikt band i rockhistorien. Men sedan hände något. Jonathan Richman ställde sig med en akustisk gitarr och sjöng om hur mycket han tyckte om Vincent van Gogh, och om våren i New York, och om hur han insåg hur stel han hade varit när han åkte till Bermuda. Det är väldigt sött och ofta väldigt sant och också lite skruvat, ungefär som vissa barnböcker kan vara.

På Way out west spelar han först av alla under lördagen, den sista dagen av tre, och med sig på scenen har han sin gitarr och en trummis som ser ut som någon han precis hittat utanför festivalstaketet, utrustat med ett par trumpinnar och satt bakom några bongotrummor. Under den timme de spelar förmedlar de någon slags befriande livshållning som gör att jag tror att det är fler än jag som tänker att vi skulle vilja ha en egen Jonathan Richman. Han skulle kunna dyka upp närhelst man behövde honom med sitt vänliga leende och sina gitarrsolon och små danser.

Den här tredje dagen är annars ganska präglad av dem som inte spelar – festivalen drabbades sent av två inställningar, jazzlegenden Ornette Coleman och hiphop/soulvärldens nya kelgris Frank Ocean. Vilket såklart var tråkigt, men i och med att det var tredje dagen och jag i princip gått fram och tillbaka mellan konserter i två hela dagar var jag samtidigt i hemlighet tacksam över att få lite luckor i programmet så att jag fick ta det lugnt ett tag.

I och för sig gick jag och ställde mig mitt i partyt på ASAP Rocky under Ornette Colemans utsatta speltid för att folk verkade ha så roligt i det tältet just då. ASAP Rocky ska vara hiphoppens nya frälsare och gjorde en spelning på rent adrenalin. Det verkade publiken förresten också göra, när jag tänker på det. Det var mycket kärlek och energi i det där tältet.

Men det började som sagt redan under torsdagen. De La Soul delade upp publiken i två halvor mellan sig och kivades om vilken sida som partade hårdast. Tänk att man går på sådana där enkla trick egentligen! Fast det är ju roligt, och De La Soul gjorde en utmärkt gammeldags hiphopspelning. Refused från Umeå återuppstod fast de själva envetet lovat att aldrig göra det. Därför fick bandets frontman Dennis Lyxzén ägna sig en hel del åt att be om ursäkt eller förklara vad de ändå gjorde där. Jag tror inte publiken brydde sig egentligen. De var mest nöjda över att återigen få se Refused, som dessutom visade sig vara i sitt livs form.

Torsdagen avslutades i ett tält med Hot Chip, som var rätt nära att få folk att börja levitera av sväng. Jag älskade, inte minst, deras kärleksaffär med Fleetwood Macs gamla hit ”Everywhere”. Ni ser. Nu har jag börjat rabbla upp olika bandnamn i alla fall.

Men det är på något sätt svårt att låta bli. Way out West är Sveriges bästa festival, och det har stått klart rätt länge nu. Men i år överträffade de dessutom alla tidigare år. Vädret var väldigt ogöteborgskt i år, det regnade bara litegrann. Programmet i Slottsskogen hade utökats från två dagar till tre dagar av ofta mycket fingertoppskänsliga bokningar, vilket kunde ge en känsla av nästan oanständig lyx.

Andra minnesvärda saker:

Wilcos frontman Jeff Tweedy såg riktigt glad ut. Det gör han nästan aldrig, av förklarliga skäl, då han lider av kronisk migrän. Men han måste ha varit ovanligt nöjd och det hade han all anledning att vara.

Och, just det! En annan rolig grej var ju när kameramannen fick syn på Rolf Lassgård och projicerade upp hans nuna på storbildsskärmarna, till Wilcofansens stora förtjusning.

Sena bokningen Common som körde freestylerap, breakdance, och stod tillbaka då det kom en massa extravaganza från hans DJ.

Frida Hyvönen som körde ett mellansnack som i sin helhet löd: ”Tack. Och så får jag tacka naturen också. Alltså det hära.... Trädjävlarna. Jag blir galen.”

John Maus som visade sig vara fullkomligt knäpp men också ganska underbar, på en mindre klubbscen utanför festivalområdet. För att hinna se honom missade jag Blur, och det kunde det absolut få vara värt.

Ja, och så var det ju Kraftwerk. Fast här är väl mitt omdöme närmast otillräkneligt. Om jag ska svara på den visserligen omöjliga frågan om världens bästa band brukar det blir någon variant på Kraftwerk, Beach boys och typ Al Green. Men Kraftwerk brukar alltid komma upp först.

Därför var det lite som ett väckelsemöte för mig. 3D-grejen var ganska rolig och jag var glad och saliggjord, men det var som sagt väntat. Min enda invändning var att de 27 000 andra i Slottsskogen gott kunde ha rört på sig lite mer. Flera som stod runtomkring mig stod mest och glodde i sina 3D-glasögon. Detta samtidigt som de hörde den funkigaste tyska funken. Jag förstår inte ens hur de lyckades med att inte dansa.

  • Way out west

    Slottsskogen, Göteborg 9–11 augusti

Dela
  • +1 Intressant!