Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Novell och god musikjournalistik

Annons

Det finns en sprillans ny musiktidning. Den heter Novell.

I första numret kan man läsa om Indien, där i princip all musik är musik som görs till Bollywoodfilmerna, det finns knappt nån annan musikscen. Man kan läsa en intervju med Marit Bergman, med perspektivet att det snart är tio år sen antoligon ”Fittstim” gavs ut, där Marit medverkade med en text som handlade om hur snett branschen tittade på en tjej som höll på med musik. Man kan se bilder från Adam Tenstas dag när han spelade på Hovet som förband till Rihanna. Man kan läsa om den turkiska duon Kim Ki O som inte får spela i Frankrike på sin Europaturné eftersom de bara har ett turistvisum. Man kan läsa om Autisterna och deras vän och bandkompis som dog i en frontalkrock på väg till Hultsfred. Man kan läsa om dj:n Alex vardag på Stureplan och i Falun. Och så kan man läsa korta små saker om andra musiktidningar, om Alexandra Patsavas som lägger musiken på den stora amerikanske tv-serierna, om Nina Ramsbys syn på genrer. Och lite till.

Man kan också läsa Novells programförklaring. Där berättar redaktionen (som inbegriper inte mindre än två tidigare, smarta och begåvade På Gång-medarbetare, Frida Färlin och Björn Berglund) att trots att nedladdningen och nya sociala internet har gjort att alla kan lyssna på och tycka till om all musik så behövs fortfarande musikjournalisterna. Så behövs fortfarande en musiktidning.

”Så det är klart att det finns historier att berätta”, skriver de. Och så berättar de några av dem.

Det är bra.

Novell är skönt osnobbig, tar det lugnt med namndroppandet och introverta betraktelser. Novell känns i stället liksom hyvens.

Det är bra.

(Och så kan På Gång få malla sig över att ha varit med och fostrat framtidens, eller egentligen nuets, musikskribenter.)

Och vi kan sluta oss till: God musikjournalistik behövs. Inte bara för lotsa människor fram till de bästa skivorna just nu. Utan också för att beskriva och förhålla sig till den verklighet som musiken existerar i.

Den verklighet som numera ser rejält annorulunda ut än för några år sen (eller för all del den verklighet som Anders Lokko och Teet Sirotkin berättar om i Novells reportage om den exilestniska musikscenen i Stockholm på 80-talet).

Här lokalt kan man för övrigt alltjämt förundra sig över hur musikverkligheten ser ut.

Konserthuset tiger still och verkar fortfarande ha som övergripande mål att hålla sin budget, Spelplats Gävle har tokbokat in sin höst avslöjade Christer Björklund (som jobbar på halvtid på Spegeln med just det) i veckan utan att riktigt vilja tala om med vad de fyllt höstens spelkalender. Men publiksiffrorna är inte så fina som de skulle önska där på Spegeln, trots grymma bokningar.

Och nu ska huset säljas och vi kan skrajset sitta och oroa oss över de kommande ägarnas intentioner – vill de ens ha kvar Spegeln?

Vill vi? Kommer vi att gå dit?

Vi borde.

Precis som vi borde göra den dag Konserthuset fattar att det är musik som ska stå högst upp på agendan.

Tills dess ska i alla fall jag läsa Novells underbara intervju med Johan Staël von Holstein – de låter honom lyssna på lite olika typer av låtar och resonera om kulturpolitik utifrån dem – igen.

Annons
Annons