Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"Nyfiken är mitt grundyrke"

+
Läs senare
/
  • Eva Dahlgren brukar inte planera så mycket. Men nu har hon hittat både till musiken och till Gävle, så på lördag har du chansen att höra henne spela Eva Dahlgren-musik i Konsert-huset.

Eva Dahlgren har hittat tillbaka till musiken. Men det tycker hon egentligen inte är så märkvärdigt.

Eva Dahlgren har stått på scenen en del under de senaste fem åren, men inte på musikscenen. Mer på teatrar, där hon spelat sin monolog ”Ingen är som jag”.

När vi ringer henne är hon lite trött efter turnéstarten, sex spelningar på raken i Finland. Men hon är också nöjd.

– Nu har jag planerat det här under ett helt år. Och man kan fundera och planera och ha visioner i replokalen hur mycket som helst men man vet ändå aldrig hur det blir innan man står där inför en publik. Det är först då det blir en spelning.

Hur svarade publiken på dina visioner då?

– De svarade så där alldeles fantastiskt skönt. Jag vaknade på mycket gott humör efter den där sista spelningen.

Vad tycker du om att turnera?

– Hade jag inte gillat det så hade jag inte gjort det. Det är kul att stå på scenen förstås men jag gillar de andra sakerna också. Förberedelserna. Att få umgås med sitt band. Det enda jag inte gillar är hotellen. Den tjusningen är verkligen borta.

Allt åkande då, är inte det segt?

– Nej, jag tycker om det. Jag har alltid tyckt om att färdas. Man hamnar i sina egna tankar, det är en slags kontemplation, det är skönt.

Var är du någonstans nu i livet och karriären?

– Det vet jag inte. Eller just nu har jag den här turnén. Den har jag förberett så länge så det känns skönt att bara åka runt med den och vara ”färdigskapad” och bara få njuta av att spela. Vad som händer sen vet jag inte riktigt. Jag brukar inte planera så långt i förväg.

– Men jag har lite nya ljud i huvudet. Om de fortsätter komma så kan jag nog skriva några nya sånger nästa år.

Och det med att hålla monologer på teaterscener, händer det något med det?

– Nej, det har jag gjort under två år. Det är avslutat nu. Nästa gång får jag ta och göra något nytt.

Är det musiken som är liksom grunden ändå?

– Nja, nyfiken är väl mitt grundyrke egentligen. Musiken har förstås funnits där väldigt länge i mitt liv men nu för tiden tillåter jag mig att fara iväg åt andra håll och korsbefruktas av annat. Det är väldigt berikande att ha det så, att man inte behöver se gränser mellan saker.

Men kan det inte vara jobbigt också, riskerar man inte att tappa fokus?

– Nej, utan när jag är inne i något så är jag ändå fokuserad på just det. Jag har inte direkt haft någon tanke på musiken under de senaste åren utan jag har gjort monologer och filmat, och nu är jag tillbaka och musiken och tänker bara: ”just ja, är det där jag är?”. Nu känner jag att jag har saknat musiken.

– Men det är så lätt hänt att man försvinner iväg ett tag, någon frågar ”vill du göra det här?” och man svarar ”ja, det kan jag väl göra”, och sen har det gått fem år utan musik.

Men den har levt på av sig själv på något sätt, i och med att Laleh gjorde någon sorts ”Ängeln i rummet 2.0” på tv.

– Haha, ja, det kan man kalla det. Jag blev väldigt glad för det. Det är sällan någon gör covers på mig, antagligen för att mina låtar är så förknippade med mig. Jag skriver bara Eva Dahlgren-musik kan man säga. Jag har aldrig hållit på med musik på något annat sätt. Därför blev jag också lite förvånad över att någon annan kunde ta min låt och göra det på sitt eget sätt.

Vad tänkte du första gången du hörde den?

– Hela den där dagen i ”Så mycket bättre” när andra skulle spela upp ens låtar var en sorts tillstånd av chock. Jag kunde inte njuta av det då. Men det var en oerhört stark upplevelse.

Hur var du som tonåring?

– Lite nördig. Skötte alltid plugget fram till tvåan på gymnasiet, då jag hoppade av. Då var jag trött på det, och jag fick skivkontrakt, så jag ville satsa på det. Jag spelade alltid mycket musik.

Så du hade mycket material redan då?

– Ja, alltså jag hade säkert 130 färdiga låtar när jag fick skivkontrakt. Jag hade lätt kunnat göra tre plattor på en gång.

V ad sade dina föräldrar när du hoppade av?

– De har alltid trott på mig. De frågade väl ”vad ska du göra i stället då?” och jag svarade väl att jag kunde jobba som lärarvikarie eller vicka på bageri och så där. Och de sade: ”Jaha, vad bra. Det blir nog fint”.

Vad betydde det för dig att de reagerade så?

– Jag tror att det är själva grundplattformen till mig själv. Det är inte tryggt att vara en frilansande konstnär. Men det var viktigt att få med sig det där, att det ordnar sig nog till slut. För det brukar ju göra det. Man vet inte riktigt hur, haha. Men det gör det.

Stefan Westrin

Annons
Annons
Annons