Annons
Annons
Annons

Öga mot öga med Spielberg

Fiktiv intervju med regissören Steven Spielberg, inspirerad av nyutkommen Spielberg-bok:

Du ser ut som nördarnas nörd på foton från tonåren. Kommentar?

– Bara för att jag har modelljärnväg? Bara för att jag läser fantasytidningar och filmar raketuppskjutningar med pappas kamera i hobbyrummet i stället för att dejta? Kom igen, var inte så fördomsfull.

Jag gillar många av dina filmer. Men det provocerar mig att du fortfarande verkar leka med leksaker. Blir du aldrig vuxen?

– Gäsp. Säg nåt nytt. Och som om inte ”Schindler’s list” vore seriös. Tro inte att filmskapandet är någon lekstuga heller. Det är skithårt arbete.

Jamen, mekaniska hajar, indianer och cowboys, Peter Pan, dinosaurier… Hela Toys’r us kommet till liv, för böveln!

– Lugna sig, lilla damen. Jag kallar det berättelser. Berättelserna bär på allmängiltiga problem. Det kan handla om mobbning, moral, naturens hämnd, frihet. Det är historier som vill bli berättade. Det har alltid drivit mig.

Okej, där fick du till det. Men lille Steven var ovanligt välutrustad med trampbilar. I början av 50-talet hade nog inte alla det lika förspänt…

– Märkte jag inte. Pappa gjorde ett teleskop åt mig så jag kunde studera stjärnorna. Pappa älskade också science fiction. Han var dataingenjör. Vi flyttade hela tiden till nya ställen för att han skulle få ännu bättre jobb. Mamma var konsertpianist. När de skilde sig var det jobbigaste att inte ha far till hands. Snyft.

Jag förstår. Pappas pojke. Mest män, pojkar och soldater spelar huvudrollerna i dina filmer. Därnäst kommer djur, fordon och seriefigurer. Eller har jag missat någon intressant kvinnlig karaktär?

– Hm. Låt mig tänka. Jag har det, ”Purpurfärgen”! Den handlar ju om en stackars misshandlad och förtryckt svart kvinna. Ha! Alltid redo! Man har väl varit scout.

Det var just det. Du är ju generellt sjukt sentimental. Jag undrar om du inte egentligen skildrade kvinnorna i ”Purpurfärgen” på ungefär samma sätt som du skildrar barn. Samhällets små och maktlösa lär sig läsa och visar sig vara klokare än de som bestämmer. ”Purpurfärgen” utnyttjar just den sorts gråtmildhet inför det barnsligt oförstörda, som du kan allt om.

– Du har väl en poäng där. Sjuttsingen. Och jag som ville vara både Disney och Kubrick och Orson Welles samtidigt.

Du är god för tre miljarder. Duger väl långt?

– Så sant. Vore kalas med en riktig stänkare igen. Robocalyps, robotar som gör uppror, vad sägs om det! Fast först måste du se min nya film om Lincoln. Jag har varit besatt av president Lincoln sen barnsben.

Sen barnsben. Och det sitter i. Ingen är förvånad. Men apropå presidenter. Vem ska du rösta på?

– Det blir väl Obama. Jag är ju demokrat.

Men din polare Clint Eastwood är inte så värst demokratisk?

– Clint är som han är. Fatta, 82 år, och gör bara bättre filmer.

Ni är båda män som haft enorm kommersiell framgång inom underhållningsindustrin och skaffat er total kontroll över era filmer. Den ena leker med plastgubbar, den andra med vapen...

– Sluta tjata! Så jag är ett barn, jag behöver inte bry mig om vad andra tycker. Seså, nu får du gå, nu vill jag inte leka med dig längre.

Okej. Det är klart att det inte är ditt fel att filmerna speglar en patriarkalisk värld. Hej svejs, förlåt om jag varit aggressiv, lilla gubben.

Fotnot. ”Steven Spielberg – retrospektivt” av Richard Schickel kommer ut i dagarna på Ica bokförlag och är en helt annan femma.

Annons
Annons
Annons
  • Bäst just nu:

    ”Astrid” (kortfilm av Fijona Jonuzi, visad som förfilm till ”Cosmopolis”)

    ”Lilyhammer” (alla avsnitten på SVT Play)

    Bragden i Berlin (inte i filmversion – än)

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons