Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pretentiöst och vackert

/

Det där mindervärdeskomplexet som alla pratar om ska finnas i Gävle har inte hittat in till Musikhuset Sjömanskyrkan när akustiska klubben Nebraska har sin nypremiär på fredagskvällen.

Annons

Det finns alltså frizoner, vilket känns både befriande och väldigt fint. Det är en kväll där Gävleborna har möjlighet att uppleva originalmusik från våra lokala musikanter, och ta del av något som kanske skiljer sig lite från det som vanligtvis strömmar ut ur högtalarna på stans klubbar och barer.

Först ut är Adora Eye, bestående av Jimmy Jönsson – tidigare medlem i bandet Isobel och November, och hans gitarr. Jimmy Jönsson har en mycket dramatisk och säregen röst, som han använder fullt ut när han berättar sina historier. Han blandar spröda melodier i falsett med djupa ropande toner som inte går att värja sig från. Det är allvarligt och ändå känns det prestigelöst. Det är som om vi får ett viktigt förtroende när vi tar del av de betraktelser som utgör innehållet och själva stämningen i Adora Eyes texter och klanger.

Bandet Ismael – bestående av David Berjlund, Ronny Grubb och Bengt Westin, spelar en kraftig men smäcker pop som andas välkänt indie-90-tal, där text och budskap står i centrum. De sjunger sina låtar på en poetisk svenska, vilket kan kännas en smula pretentiöst men också modigt. Det ligger något ärligt i att uttrycka sig på såsom Ismael gör. Med de väl utarbetade körerna på sången blir det väldigt vackert, men också sårbart och känsligt. Stora ord blir liksom ännu lite större på modersmålet. Och visst ska man sikta både stort och högt, annars kommer man ju ingenstans.

Avslutande Gordin International All Stars beträder scenen med buller och bång. Det är inte utan att man undrar om de verkligen kommer att hitta ett gemensamt fokus för att kunna köra igång, när den spretiga sjumannaorkestern med Jacob Gordin och Linda Sahlberg i spetsen försöker samla sig. Men så kommer de i gång och då är det som att någon tryckt på en knapp. Det är helt otroligt driv, och man kan både se och höra den gemenskap som denna konstellation rymmer. Det är hysterisk energi som samtidigt känns både stadig och uthållig. Det är mogen reflektion och uppror som möts i Gordins låtar – kanske skulle man lite slarvigt kunna beskriva det som medelålderspunk?

Det handlar om att beskriva det som varit, det som ligger bakom oss, och gör oss till de vilka vi är idag. Det handlar om staden, om Spunk City – som Jacob Gordin kallar Gävle. Och säga vad man vill om vår stad, men denna kväll fick i alla fall inte självföraktet komma in och förstöra. Tack för det!

Annons
Annons
Annons