Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obamaism

/

Annons

är historia skrivas. Barack Obama är den förste färgade i USAs historia med en reell chans att ta sig ända fram till presidentposten. Hans livs historia är Bill Clintonsk. Hans framtoning Kennedyesk.

När jag ser honom i TV-rutan, talandes till sina anhängare, dagen han utropat sig till primärvalssegrare, kommer ståpälsen. En retoriker av rang, en enastående talare, utbildad vid Harvard, ung, övertygad om att hans land kan och bör förändras, driven av ambitioner, vilja och idéer.

Obama, som förvisso inte kommer från en stad vid namn Hope, Hopp, som Bill Clinton. Men som för många amerikaner personifierar just detta. Hoppet om förändring. Trots att han ännu inte presenterat mer än en tämligen grovhuggen politiska agenda som underlag för den där förändringen. Men det luddiga ordet "förändring" kan räcka långt när ett krigstrött land, befolkat av en medelklass som känner sig attackerad, plågat av förekomsten av "working poor", arbetande fattiga, går till val.

t och börjar läsa "The Audacity of Hope", författad av Barack Obama. En bok som närmast är att beskrivas som ett valmanifest. Boken tecknar, förutom intressanta interiörer från senaten och möten med prominenta politiker och helt vanliga amerikaner, bilden av Barack Obamas syn på sitt land och förändringarna han vill se.

The Audacity of Hope är en skrift författad för att läsas av alla. Obamas språk är enkelt utan att vara banalt, komplicerade sammanhang förklaras med en enkelhet som är långt svårare att uppnå än vad det är att skriva komplicerat om komplicerade företeelser. En nödvändighet för att kunna nå ut med budskapet på bred front. Men kanske också ett tecken på att Obama hellre vill inkluderar människor istället för att stänga dem ute från sammanhang de borde finnas med i.

t bilden av sig själv som en underdog, en politiker som slår underifrån, som är precis som du och jag, fast ändå inte. Han berättar ingående om första tiden i senaten, ur ett privat perspektiv. Om att kolla baseball på TV i soffan med en öl i handen, om att längta efter sin fru och sina barn och därmed också om att vara en hyvens prick, mannen som skulle kunna vara din granne. Men inte är det.

Och det är exakt detta som måste göras för att vinna röster i USA. Obama har starkt stöd bland högutbildade och intellektuella, men bemötas mera avvaktande av landets medel- och arbetarklass. Han bygger målmedvetet sitt varumärke. Och genom att beskriva sig själv som en outsider i Washington, en som observerar trots att han i allra högsta grad deltar, ställer han sig också på samma sida som sina potentiella väljare. De som står på utsidan och blickar in, och inte uppskattar vad de ser. Men hur övertygande är det egentligen att filosofera kring det faktum att de som fattar besluten själva sällan tvingas leva med dess konsekvenser, när Obama själv är en av de som fattar besluten?

som rak och ärlig i både sina motiv och i sitt förhållningssätt till rollen som politiker. Men raderna lämnar ändå en känsla av tomhet efter sig. Obama beskriver ivrigt vad han anser vara fel med USA, men förklarar sällan hur han vill åtgärda felen. En svaghet som inte bara återfinns i "The Audacity of Hope" utan även i hans pågående kampanjarbete.

Och trots sin kärlek och beundran inför USAs konstitution, ser Obama inte ideologi som något annat än dogmatism. Utan att se de uppenbara likheterna mellan konstitutionen och ideologi.

Vad som gör USAs konstitution till ett så unikt och på många sätt makalöst juridiskt dokument är inte orden i sig. Det är det faktum att konstitutionen trots sin höga ålder ännu är ett levande dokument. De grundläggande värderingar som stadfästs i konstitutionen har genom tolkning och tillämpning genom åren ständigt omformat den till ett barn av sin tid. Vilket på många sätt gör den till en företeelse väldigt lik ideologin.

om dogmatism, vilket Obama stadfäster. Precis som USAs konstitution kräver ideologi, oavsett vilken vi bekänner oss till, att vi tolkar och tidsanpassar de grundläggande teserna vid tillämpning. Ideologi utgör en politisk varudeklaration, precis som USAs konstitution på många sätt är en varudeklaration av USA.

Istället för ideologi ser Obama istället värderingar och pragmatism som grunden för sina politiska ställningstaganden och agerande. Ett fullt naturligt förhållningssätt, i en avideologiserad politisk kultur som den amerikanska.

Men det innebär paradoxalt nog också att Obama blir sin egen överideolog, som genom politisk pragmatism och värderingar skapar en Obamaism för andra att bekänna sig till. Någots som är fullt möjligt att göra i ett USA där val mer handlar om person än om parti. Men i andra politiska kulturer skulle avfärdas som populism.

Annons
Annons