Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

OK då.

Annons

I går meddelade Vårdförbundet att man tackar ja till medlarnas bud. Vilket även arbetsgivarparten Sverige Kommuner och Landsting gjorde. Därmed fick också den sex veckor långa konflikten sitt slut.

Sjuksköterskornas lönekrav var inte krav som kom uppifrån. De var ett resultat av ett missnöje som vuxit bland medlemmarna och som till sist äntligen kom till ytan i en avtalsrörelse. Vårdförbundets styrelse tackade ja till det ursprungliga budet från arbetsgivarparten. Men kongressen sade nej. Vilket var helt riktigt att göra. Kraven på 22 000 i minimilön och 1 700 mer i månaden var inte orimliga krav. De var en viktig markering om att sjuksköterskorna tröttnat på att vara rabatterad arbetskraft med högskoleutbildning.

Budet som Vårdförbundet nu sagt ja till kommer ge en lägstalön på 21 100 och 1000 kronor i månaden det första året, det vill säga 4 procent första året, 3 procent andra året och 2 procent tredje året.

Vårdförbundets ordförande gav i går beskedet att avtalet är en tydlig markering mot de lokala arbetsgivarna. Och förhoppningarna är att det centrala avtalet skall driva upp lönerna i de lokala. Men var det verkligen en tydlig markering?

Det centrala avtalet är på intet vis ett nederlag. Men knappast heller en seger. Att Vårdförbundets ledning tackade ja till ursprungsbudet försvagade förbundets position och förhandlingsläge radikalt inför konflikten som senare bröt ut. Signalen som gavs var trots allt att prutmånen var stor.

Slutsatsen som kan dras av förhandlingarna och dess resultat är att Vårdförbundet precis som Kommunal inte är de representanter man borde vara för sina medlemmar. Vilket vi alla förlorar på i förlängningen. Förmaningarna om risk för kompensationskrav från andra yrkesgrupper visar också på ett allvarligt problem med våra avtalsrörelser. Idag är inte solidariteten nog stor för att vi skall kunna acceptera att eftersatta grupper får mer än övriga. Inte ens när den kollektiva nyttan med detta är uppenbar. Som den är i fallet med Vårdförbundets medlemmar och deras löner.

Men avtal är nu slutet och konflikten över. Även om resultatet inte var en total prestigeförlust för Vårdförbundet var det inte heller det steg mot förändring som faktiskt krävs.

Missnöjet med lönerna inom vården är berättigat. Men lönerna är bara en del av problematiken inom sektorn. För att Sverige skall klara av de framtida rekryteringsbehoven inom vården och omsorgen krävs en förändring som innebär att sektorn blir attraktiv att söka sig till. Vilket förutom en förbättrad lönebild även kommer kräva förändringar ifråga om arbetsvillkor och arbetsmiljö. Att vädja till den inneboende filantropen räcker nämligen inte längre för att rekrytera kompetent personal till vården och omsorgen.

Jenny Wennberg

Annons
Annons