Annons
Annons
Annons

Olmert öppnar för verklig fred?

”En fred med palestinierna kräver att Israel lämnar nästan hela Västbanken, Golanöjderna och östra Jerusalem”. Så enkelt har världssamfundet, sedan årtionden, uttryckt förhandlingarnas slutdokument. Och varje seriös betraktare nås till slut av denna insikt; ingen lösning utan omfattande, eller omskakande, israeliska eftergifter.

En internationellt erkänd stat ryms bara inom 1967-års gränser. Och den judiska statens existens och säkerhet kan inte garanteras utan de arabiska grannarnas acceptans. Hamas, som har makten i Gaza, måste föras in i samtalen. Men vägen mot fred, utstakad inför varje förhandlingsomgång, har i årtionden blockerats av ideologska låsningar som hämtas från judendomens fundament; vem har rätt att skriva om den historia som satts på pränt av den himmelske fadern? Där tar det meningsfulla samtalet slut.

 

På Västbanken har några hundra tusen israeler, på palestinsk mark, byggt isolerade samhällen präglade av blomstrande, prunkande, materiellt välstånd. Utanför muren, eller bortom de många gränsposteringarna, ansluter ett helt annat samhälle, det palestinska.

 

Fattigdomen där är bedövande, infrastrukturen erkörd, arbetslösheten svindlande, repression och förtryck en ständigt närvarande del av vardagen, under dygnets 24 timmar. Tillvaron, i varje moment övervakad av ockupanternas soldater, poliser och kameror, görs nästan, men bara nästan, uthärdlig med internationellt bistånd.

Men konflikten mellan israeler och palestinier är, så ser den dystra praktiken ut, olösling. Ett tredje krig mer realistiskt än en haltande fred. Ingen uppgörelse i sikte ens om perspektiven sträcks ut mot årtionden. Några få förnuftiga och insiktsfulla röster drunknar i en krigs- och rasretorik som går bortom det uthärdliga. Men så faller några rader ner, från oväntad avsändare.

 

Kraven ovan formulerades i går av den avgående premiärministern Ehud Olmert. Inför det judiska nyåret, och sin avgång, uttrycker han det som nog de flesta som önskar en rättvis fred inser: Västbanken måste överges. Jerusalem är både judarnas och palestiniernas huvudstad, oavsett vad heliga skrifter och mindre heliga ultraortodoxa politiker säger. Golanhöjderna är mer strategiska än ideologiska, så låt Syrien få tillbaka marken i utbyte mot en separat fred.

 

Insikten om tillbakadragandets nödvändighet har nått Olmert under plågsamt utdragna förhandlingar med palestinierna. Men den officiella hållningen skriver ständigt ut optimism; ett avtal ”mycket nära”.

Den som bara har någon erfarenhet av verkligheten inser att freden är oändligt avlägsen.

Bosättarna, många tungt beväpnade, lämnar inte sina hem frivilligt. Att dela Jerusalem kan ses som förräderi mot själva grunden för judendomen.

Palestinierna kräver en sammanhängande stat, inget mindre. Då måste hela Västbanken rubbas. Men om Olmert vågar närma sig det nästan oberörbara väcks ändå ett litet, flämtande hopp om fortsatta meningsfulla samtal.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons