Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter att pappan blivit mördad: "Min värld föll samman och jag fick inte tillräckligt med stöd"

/
  • Michaela Wallin på pappans motorcykel.
Debatt

Annons

För lite mer än fyra år sedan blev min pappa mördad och jag blev en anhörig till ett brottsoffer.

Min värld föll samman och jag fick inte tillräckligt med stöd, jag visste inte vad som var upp eller ner. Man tror att alla världens dörrar ska öppnas och att man ska få all hjälp man behöver, eller hur?

Så är inte fallet i Sverige. Du får kämpa dig fram ensam och söka efter all information själv. Mitt i allt kaos med polisutredningar, blodstänksanalyser och förhör, pågår samtidigt en ständig kamp på insidan med att hålla sig flytande.

Min pappa blev mördad av sin sambo på midsommarafton 2012, en varm sommardag när de flesta var lediga. Det är här som problemet börjar, ingen hjälp fanns att få, på grund av att det var midsommarafton. Vi blev skickade runt till bland annat sjukhus och vårdcentral. Svaret vi fick av i princip alla var ungefär: "De är ju midsommarafton, kom tillbaka på måndag".

Bör det verkligen vara såhär? Till slut hamnade vi hemma i soffan med några lugnande tabletter som min mamma fått av läkare, utifall vi får svårt att sova, sa de.

Sen fortsatte det på ungefär samma bana. Vi fick själva ringa runt för att försöka få hjälp att förstå vad som stod på alla papper som vi fick hem om mordutredningar och rättegångar. Vi hade tur som fick mycket hjälp av vårt målsägandebiträde att förstå alla svåra och nya ord som dök upp.

Jag trodde att jag skulle få veta väldigt mycket om hur allt gick i utredningen, det var ju trots allt min pappa. Men väldigt sällan fick vi samtal från polisen om hur allting gick och vad som hände. Jag kände mig frustrerad och utanför. I stället satt jag uppe på nätterna och läste allt jag kom över på internet, grät över alla lögner jag läste och jagade poliserna för att få svar på om det jag läste var sant. I bland svarade polisen på mina frågor så gott de kunde. Jag förstår att polisen inte får prata för mycket om utredningen och jag respekterar det. Men många gånger hade det kunnat skötas så mycket bättre. Ett samtal då och då hade räckt och att bara få känna att man är delaktig.

Efter en tids letande kom jag och min familj i kontakt med organisationen, RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade. I många fall har RAV varit räddningen. Här dök det plötsligt upp människor i mitt liv som förstod mig på ett helt annat sätt, som hade varit med om något liknande och känt samma sak som jag.

Kaoset som uppstår när man får ett besked om att någon man älskar är död är fruktansvärt. Hur man än får beskedet är det fruktansvärt. Men när man dessutom får veta att det är någon annan som tagit den älskades liv så är det miljoner andra känslor som man ska hantera, förutom sorg.

När det händer, så är det lite som att systemet går sönder och man faller mellan stolarna. Ingen vet vad de ska säga eller göra, varken polis, kyrka eller psykologer. Självklart finns det undantag, men borde de inte vara tvärtom? Borde inte undantagen vara när man faller mellan stolarna?

Michaela Wallin, dotter till ett brottsoffer

Läs också:…Fick veta på öppen gata att pappa mördats: ”Jag springer runt i panik som en höna utan huvud”

Polisen om kritiken: "Det är beklagligt"

Åklagaren vill ha 15 år för Högbomordet

Morddom ska överklagas

”Det finns inget straff som är långt nog”

”Hon är skyldig”

Direktrapporten från sista rättegångsdagen

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons