Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska en somalisk lågutbildad 50-plussare få ett jobb i Sverige?

/
Debatt

Annons

Det är många som har flytt till Sverige under senare år och vi som nation har varit oerhört generösa i vårt flyktingmottagande. I det åtagandet som vi har gjort kan aldrig tanken ha varit att vi ska försörja de som kommit till Sverige med livslånga bidrag utan det är och måste vara ett eget ansvar att försörja sig själv och sin familj. Här går det en tydlig skiljelinje mellan M arbetslinje och s bidragslinje. 

Jag är orolig för integrationen. Och jag blev ännu mer bekymrad när SVT nyligen presenterade ny statistik som visar att antalet inskrivna långtidsarbetslösa på Arbetsförmedlingen ökar.

När jag träffat företagare, föreningsaktiva fackliga företrädare och många andra de senaste månaderna återkommer samma ämne gång på gång: Hur ska en människa med utomeuropeiskt ursprung från Afrika eller Asien utan utbildning få jobb? Vilka jobb finns det för äldre invandrare att ta? Och vem ska anställa?

Frågorna är berättigade, inte minst när fakta läggs på bordet. Vi ser en dramatisk tudelning på svensk arbetsmarknad. Arbetslösheten bland personer från Afrika sticker ut: nivån ligger på cirka 30 procent! Det kan jämföras med svenskfödda som ligger mellan 4 och 5 procent arbetslöshet.

Sysselsättningsgraden för kvinnor från Somalia och andra länder i Afrika ligger nästan 40 procentenheter under svenskfödda kvinnor! Och personer med längre livserfarenhet ligger sämre till: de över 55 år är en särskild riskgrupp. Det är ohållbart givet hur våra välfärdssystem är konstruerade. Alla måste bidra. Vi har aldrig åtagit oss att försörja de som har kommit till Sverige med livslånga bidrag, utan var och en måste omedelbart ta ansvar för sin egen försörjning.

Statsministern har lovat att lösa problemet med 100 procent skattefinansierade ”moderna beredskapsjobb”. Hittills är satsningen floppartad: endast några hundra personer har fått en plats och ironiskt nog de flesta på Arbetsförmedlingens egna kontor. Det är också en kostnad för staten eftersom det är just bidragsjobb.

Tidigare i somras besökte professor Michael Burda Visby för en presentation om Tysklands arbetsmarknadsreformer. Tyskland har idag EU:s lägsta arbetslöshet, mycket beroende på ett antal jobbreformer för tio år sedan. Burda slog fast att jobb med lägre lön – så kallade minijobs – har varit en framgångssaga eftersom att människor gått från bidrag till arbete och utanförskap har brutits. M finansministerkandidat Ulf Kristersson har sagt i SVD och i andra sammanhang att den tyska framgångssagan är värd att titta på och jag håller med honom.

Konstruktionen är ganska enkel: skattesatsen på minijobs är undantagna. Kraven på försäkringar uppfyller endast minimi-nivå. Det finns enkelhet i systemet vilket gör att volymerna kan öka relativt fort.

För svensk del skulle en motsvarande reform kombineras med ett antal bidragsreformer för att det faktiskt ska löna sig att ta ett sådant arbete. Samtidigt behöver kraven höjas för språkträning. Exakt hur systemen ska utformas får våra myndigheter ansvara för när väl systemet ska sjösättas men det måste vidtas åtgärder nu. Arbetsmarknadens parter har bevisligen visat att de inte kan ta ansvar för lönebildningen för den här gruppen och då måste politiken ingripa. Skulle man i närtid hitta lösningar så är jag en stor vän av förhandlingar mellan parterna men då måste det alltså ske ett resultat i närtid.

Det är knappast ett sundhetstecken att arbetslösheten ökar mitt i blomstrande högkonjunktur. Vi kan inte stå här om tre år i ett sannolikt sämre konjunkturläge med samma problembild: det vore förödande för både vår ekonomi och för de människor som kommit hit. Det är dags för mindre snack och mer verkstad.

Lars Beckman (M)

Riksdagsledamot, Gävleborg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons