Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aids är en politisk kris

Annons

Act up-rörelsen spred sig över världen för att pressa makthavare på rätten till vård och mediciner. AP Photo/Cesar Rangel.

Sjuk, ensam och döende.

Det var ett vanligt framtidsscenario för den som fick sin hiv-diagnos när aidsepidemin var som störst under åttio- och nittiotalet.

Ofta en framtid som drabbade unga. Unga som borde ha haft hela livet framför sig.

När unga, homosexuella män började dö som flugor på New Yorks och San Franciscos gator under 1980-talet var aids en medicinsk gåta och en social pestsmitta.

Men framför allt var aids en politisk kris.

Aktiviströrelsen Act up grundades av hiv-smittade och aidssjuka personer i New York som kämpade för rätten till vård och bromsmediciner. Rörelsen växte sig snabbt stark, mycket tack vare förmågan att ta kontroll över mediebilden av aidssjuka.

Den som är ung men väl medveten om att döden ligger runt hörnet har mycket lite att förlora på att vara modig, förklarar en av Act up-aktivisterna i dokumentären United in anger: A history of Act up.

Act up krävde att medicinföretagen skulle skynda på processen att få ut de mediciner som fanns tillgängliga på marknaden, medan de som var hiv-smittade fortfarande var vid liv.

De demonstrerade utanför stadshuset och skanderade: "Ingen aidsvård i New York city. Hälsovård är en rättighet."

Med de massiva demonstrationerna och den framgångsrika mediekommunikationen satte Act up fingret på landets bristfälliga sjukvårdssystem och avsaknaden av sociala skyddsnät.

Det amerikanska samhället hade inte någon plan för vad som händer när människor som inte har råd med dyra privatförsäkringar och sjukvård, blir sjuka.

De som dog först i aids var de som var fattigast och längst ner på samhällsstegen. Tillgång till näringsrik mat, tak över huvudet och ett så hälsosamt liv som möjligt är en förutsättning för att leva med hiv, även för den som dagligen tar bromsmediciner.

Likaså var och är fattigdom en riskfaktor för att bli smittad av hiv.

Aidsepidemin är en oerhörd tragedi. Men en positiv sak kom ur det. Act up blev en katalysator för den amerikanska hälsovårdsrörelsen som fortsatte skandera att hälsovård är en rättighet, oavsett var på inkomstskalan en medborgare befinner sig, och oavsett medicinsk diagnos.

Mycket har hänt sedan dess. En hiv-diagnos är inte längre en dödsdom. Åtminstone inte i västvärlden.

Idag är det Internationella aidsdagen. Sverige kan som första land i världen stoltsera med att vi uppnår FN-målet "90-90-90". Det vill säga, 90 procent av de som är hiv-smittade känner till sin hiv-status. Av dem ska nittio procent ha tillgång till behandling. Av dessa ska nittio procent ha en så pass bra behandling att virusnivåerna är omätbara.

Samtidigt menar frivillighetsorganisationer för hiv och aids att neddragning inom vården drabbar arbetet med hiv-prevention. I ett öppet brev till statsministern och sjukvårdsministern skriver bland annat Hiv Sverige att det behövs en hållbar plan för långsiktig finansiering för att Sverige ska fortsätta upprätthålla ett gott hiv-preventivt arbete.

Även om antalet som smittas av hiv blir färre så är det nästan fyra gånger fler som söker vård för hiv-relaterade besvär i Sverige i dag än för tio år sedan. Det beror framför allt på de medicinska framstegen.

I Jämtlands län har antalet personer som söker vård för hiv-relaterad sjukdom ökat från 23 personer år 2006, till 57 stycken under förra året, visar statistik från Socialstyrelsen.

Det är ingen i Sverige som idag behöver dö av aids. Men behovet av vård består livet ut för den som har hiv.

Det ställer fortsatt höga krav på vår sjukvård och politiker som inte tar framgångarna med hiv-arbetet i Sverige för givna.

Annons
Annons
Annons