Annons

Dyrköpt besparing

/
Ledare

Jag sprang. Hjärtat pumpade, lungorna sved och jag sprang. Jag sprang för att det var det enda sättet jag kunde undgå att höra om telefonen ringde. För min telefon hade ett stort fel: den ringde nämligen aldrig. Mejlboxen var lika illa den. Förutom standardsvaren ”Tack för din ansökan, men tjänsten har gått till en annan sökande”, var den tom. Den här stressen, att hela tiden vänta på att någon arbetsgivare skulle ringa just mitt nummer eller skicka just mig ett mejl som innehöll något annat än standardnobben tärde oerhört.

För mig var arbetslösheten, förutom att jag fick väldigt små ekonomiska ramar, psykiskt nedbrytande. För där fick jag det svart på vitt: jag var inte tillräckligt mycket värd för att anställas. Så jag sprang.

 

I dag är över 370 000 svenskar arbetslösa, närmare åtta procent av arbetskraften. Det är ett enormt slöseri med människor. Ett cyniskt slöseri. För vi behöver faktiskt inte ha det så här. Vi kan styra vårt samhälle på ett helt annat sätt.

 

Jag tänker på min egen erfarenhet som arbetslös när jag bläddrar i en flera decennier gammal skrift. Jag tänker att vissa tankar aldrig blir omoderna.

Trots att det nu gått 80 år sedan den socialdemokratiske ideologen och finansministern Ernst Wigforss skrev sin pamflett ”Har vi råd att arbeta?” är den rykande aktuell.

I sin pamflett, som egentligen var en valbroschyr inför valet 1932, skriver Wigforss om striden mellan sparande och jobben. En strid som fortgår än i dag.

Då, precis som i dag, var Sverige liksom omvärlden, drabbad av en ekonomisk kris.

Det rådde massarbetslöshet. Över 20 procent av arbetskraften stod utan jobb. Socialdemokraterna, som då var i opposition, lade förslag om att bekämpa arbetslösheten genom att öka de offentliga jobben. Det handlade bland annat om arbeten som vi i dag skulle kalla infrastruktursatsningar, som vägbyggen.

Wigforss hänvisar i sin skrift till det sunda förnuftet, att inse det kloka i att i dåliga tider låta det allmänna skapa arbeten för de arbetslösa. Detta för att motverka följderna av den ekonomiska krisen. Mot denna idé stod de borgerliga partiernas krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. (Dock inte när det handlade om militära utgifter, där spenderades det hejvilt.) Wigforss menar att borgerlighetens spariver i detta fall är ett utslag av en kortsynt och missriktad sparsamhet.

”Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat, men undergivet säga till varandra: Vi äro för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi bli, desto mindre har vi råd att arbeta”. Dårhusmässigt, anser Wigforss.

Han förklarar varför. För ett samhälle är nämligen arbetarnas livsuppehälle en fast kostnad. En kostnad som inte försvinner, även om arbetaren blir arbetslös. (Om vi nu inte lämnar den arbetslöse och hans familj att svälta ihjäl.) Därmed bör det enda ”lönande” för samhället vara att försöka dra någon nytta av den arbetskraft, som ändå ska försörjas.

”Till kostnadskalkylen hör utan tvivel de rent ekonomiska skadorna av att låta människor leva i umbäranden, som göra dem mindre arbetsdugliga för framtiden”, konstaterar Wigforss krasst.

Dessutom, ökad köpkraft hos de tidigare arbetslösa betyder ökad efterfrågan på varor och tjänster, och därmed ökade arbetstillfällen. Hjulen börjar rulla igen.

 

I dag översköljs vi av rekommendationer om ökad arbetslöshet som ett recept för att klara den ekonomiska krisen. Det gäller inte minst i länder som Grekland och Spanien. Men även här hemma i Sverige. Men att spara genom att försätta allt fler människor i arbetslöshet är precis som Wigforss skriver: kortsynt och missriktad sparsamhet. Att minska arbetstillfällen är att förvärra krisen. Som i sin tur kräver än mer sparåtgärder. Vilket leder till ännu färre arbeten. Krisen förvärras. Än mer sparåtgärder. Ännu färre arbeten. Det blir en ständigt nedåtgående spiral.

 

Valet 1932 vanns av socialdemokraterna. Förslagen om en utökning av de offentliga jobben blev verklighet. De arbetslösa fick jobb, samtidigt som Sverige fick vägar, järnvägar och broar. Satsningen innebar att hjulen började snurra, Sverige tog sig ur 1930-talskrisen och arbetslösheten pressades tillbaka. När Ernst Wigforss lämnade finansministerposten 1949 var arbetslösheten nere i tre procent.

 

Dagens politiker bör ta sig tid att studera Wigforss och hans tankar. De måste lära sig att arbetslöshet inte är en besparing. Arbetslöshet kostar. Såväl av samhällets slantar som i mänskligt lidande. Vi är alldeles för många som kan vittna om det.

Med vänliga hälsningar

Anna Norling

070-4719080

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons