Annons

Ebbe och vi andra

Ledare

I en föräldrafri villa i Kiruna under 90-talets första hälft är det fest. Jag har som vanligt jobbat och kommer sist till festen. Jag kommer under de där åren nästan alltid sist till festen.

De andra luktar redan öl och sprit, en kille hojtar stolt och glad att han blivit av med oskulden. Några av de andra festdeltagarna kan intyga, de har stått utanför fönstret och tror sig ha sett det hela hända. Alkohol i allt för unga år kan resultera i kvällar som den där. Det gör det säkert fortfarande.

I ett av rummen står tv:n på och Stina Dabrowski intervjuar Ebbe Carlsson. Jag tittar. Hiv, aids, Ebbe Carlsson, död. Vi är den första generationen som växer upp omgivna av hiv. Av utmärglade ansikten i tidningar och på tv som fått en sjukdom som vi vet dödar. För det gör den då. 1996 kommer de första effektiva bromsmedicinerna göra hiv till en kronisk sjukdom i stället för en dödlig. Då kommer det dock vara för sent för allt för många människor. Och den globala socioekonomiska skevheten kommer leda till att hiv i andra länder fortsätter vara en dödlig sjukdom i stället för en kronisk.

Men vi förlorar våra oskulder ändå. Upplysta om vikten av att använda kondom.

Under de första åren läggs det ut ett lapptäcke i Washington för att hedra de som dött i aids. Varje ruta är en människa, dekorerad av nära och kära för att hedra den döde. 1996 läggs det där lapptäcket ut för sista gången, då har antalet döda blivit så stort att det inte längre kan visas i sin helhet.

När Mehdi Tayeb dubbas till HIV-mannen av kvällspressen går jag på universitetet. Han blir det stora samtalsämnet. Ämnet kittlar vår förfäran, väcker medlidande med flickvännen som skall visa sig vara den enda som faktiskt smittats av HIV-mannen.

På juristlinjen skriver jag PM om spridande av allmänfarlig sjukdom, läser rättsfall om hiv-smittade som medvetet spridit sjukdomen vidare till andra och blir inlåsta i den så kallade gula villan. Hiv är en del av den mänskliga relationen, dess existens är ett hot, även om skräckpropagandan också gjort vår generation medveten om vikten av att skydda oss själva och andra.

2012 är vi i Sverige inte längre lika rädda. Det är bra. Men tyvärr har inte bara rädslan försvunnit, det har även kunskapen kring vikten av kondomanvändning gjort.

Klamydia sprids i samma fart som gonorré spreds fram till 80-talet. Slår vi ut antalet smittade över ett år kommer runt 100 svenskar smittas av klamydia bara i kväll. Kanske fler. Det är ju ändå lördag.

Gonorrén har börjat göra comeback i våra underliv och antibiotikaresistenta stammar av sjukdomen har utvecklats och egentligen verkar det mest vara Socialstyrelsen som är oroad över att hiv ska ta sig in i den yngre, icke-kondomanvändande gruppen svenskar som i dag förlorar sin oskuld.

Bromsmedicinerna fungerar fortfarande. Kunskapen är större och fördomarna färre. DN skriver reportage och Jonas Gardell böcker och blickar tillbaka över de 30 år som nu gått sedan det första konstaterade fallet av hiv i Sverige. Men även om den enorma skräcken för sjukdomen idag lyckligtvis är borta verkar skammen fortfarande leva. När Andreas Lundstedt kommer ut 2007 som hiv-smittad blir han den första offentliga person sedan modeskaparen Sighsten Herrgårds och Ebbe Carlssons dagar att offentligt berätta om sin sjukdom. Hiv är fortfarande inte en sjukdom någon skyltar med. Sexuellt överförbar och därmed skuld- och skambelagd, hur frigjorda och toleranta vi svenskar än säger oss vara. Den som bär på smittan är skyldig att informera sin partner om detta. Juridiskt ligger ansvaret fortfarande på den smittade, även om sexualansvaret rimligen måste ligga på var och en av oss.

Sverige har kommit långt, men i delar har vi regregerat som kollektiv.

Att använda kondom är en kunskap som bland de yngre generationerna verkar ha gått förlorad. Det visar smittspridningen av sjukdomar som klamydia och det visar attitydundersökningarna. Attitydundersökningar som säger oss att unga svenskar till och med tycker det är värt risken att smittas av en könssjukdom för att slippa använda kondom.

Folkhälsoarbetet kan aldrig vila. Men det har det tyvärr gjort ifråga om vår reproduktiva hälsa. Det betyder också att det kommer krävas år av arbete för att hamra in insikten om att sexuellt överförbara sjukdomar faktiskt utgör ett hot mot vår hälsa.

Och att allt inte går att bota med mediciner.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons