Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fysiskt och i tid lång maktinnehavare

Bokrecension

Annons

Dick Harrison har skrivit en 800 sidor lång bok om Tage Erlander, den långa värmlänningen som var socialdemokratisk partiledare och statsminister 23 år i rad. Boken har titeln: “Jag har ingen vilja till makt - Biografi över Tage Erlander”. Den är utgiven på förlaget Ordfront.

Det här innehavet av posten som regeringschef är möjligen rekord i tidslängd för en demokrati. Den fysiskt sett relativt långa Tage Erlander lyckades vinna sju val i rad, i den meningen att han kunde fortsätta att regera efter dem.

Erlander tog över partiet och regeringen efter Per Albin Hanssons död hösten 1946. Erlander kallas Tage av Harrison, vilket skapar en intimitet. Det skaver dock med tanke på att tidsandan var mer formell på den tiden.

Och även eftersom att Erlander höll en viss distans till andra, kanske beroende på ett mått av blyghet i hans personlighet. Allt detta att döma av hans dagböcker och den uttolkning som Harrison gör av dem.

Dagböckerna är den röda tråden i Harrisons biografi. Harrison hittar systematik och teman i de böckerna.

Ett större inslag av andra källor hade gett en fylligare bild av Erlander, hans parti och regeringar. Några sådana källor finns, men kunde varit fler.

Med Harrisons täta följande av dagböckerna leds han att ha en stor personcentrering i sin bok, vilket är rimligt för en biografi. Men på denna tid var huvudpersonen, Tage, en del av ett parti och en rörelse och hade troligen mer begränsad rörelsefrihet i politiska sakfrågor än vad Harrison framställer det som utifrån dagböckerna.

Tage Erlander, socialdemokratisk politiker, statsminister 1946-69. Bild från 15/10 1969.Foto: Freddy Lindström. Copyright Pressens Bild.

I vetenskapliga sammanhang talas det om aktör och struktur. Som politisk aktör hade Tage Erlander en inramande struktur att agera inom och de är främst hans parti och rörelse (arbetarrörelsen med även LO), men även exempelvis parlamentariska förhållanden, samhällsekonomin och utrikes strukturer (Sovjetblocket, Nato, EG med flera).

En struktur behöver inte alltid vara hindrande för en aktör, här S-ledaren och statsministern. Den kan vara stödjande och ge kraft och självförtroende, exempelvis gällande hållning i en sakfråga och att stå på sig om den. Arbetarrörelsen kan tänkas ha varit en sådan stödjande struktur i Tage Erlanders fall. Harrison lyfter inte fram strukturerna tillräckligt, och därmed inte heller den politiska rörelse som Erlander tillhörde.

Tages tvivel, på sig, utsikterna för sin regering och sitt parti, andra politiker, kommer fram i boken. Tvivlaren Tage träder fram för läsaren i boken. Det är sympatiskt, men kan även vara belastande för en politiker.

Trots sju valsegrar stod regeringsmakten på spel i varje riksdagsval som Erlander (S) vann (regerade vidare efter). Efter varje av dem kunde det ha blivit en borgerlig regering.

På Tage Erlanders tid var väljarnas partiidentifikation större och klassröstningen var omfattande. Men trots sju valsegrar stod regeringsmakten på spel i varje riksdagsval som Erlander (S) vann (regerade vidare efter). Efter varje av dem kunde det ha blivit en borgerlig regering.

Skulle de borgerliga partierna ha regerat under Tage Erlanders 23-åriga partiledartid skulle Sverige ha blivit annorlunda. Det skulle ha blivit en välfärd då också, vilket Harrison i sitt förord nämner att han tror.

Men välfärden skulle ha blivit mer privat och mindre i offentlig sektor, finansierad via skatter. Och då hade det blivit större sociala och ekonomiska klyftor.

Harrisons biografi om Tage Erlander är trots en del brister en utförlig skildring av den främsta politikern under den tid då det moderna Sverige växte fram, kvartsseklet efter andra världskriget.

Boken får ett gott betyg, men den får inte högsta betyg.

Annons
Annons
Annons