Annons
Annons
Annons

Ett sjukt samhälle 2

Ledare

Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare.

Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker.

För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka.

Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

I stället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder.

De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet?

Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av influensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen?

Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker?

Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar?

Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, i stället för maskiner.

Jenny Wrangborg
kallskänka och poet

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons