Annons
Annons
Annons

Förljugen självbild

Ledare

Sverige lever med en förljugen självbild. Den om att vi är jämställda. Kanske är det därför inte heller så konstigt att feminismen ständigt ifrågasätts, den är ju, enligt så många, helt onödig eftersom vi har det så väldigt bra. Det feministiska ifrågasättandet av den varma värdegemenskapen är inte ett populärt sådant.

Men har vi det verkligen så väldigt bra? Har kvinnorna som dubbelarbetar, de som först arbetar heltid och sedan går hem för att ta tag i det obetalda arbetet i hemmet det så väldigt bra? Har kvinnorna som lönediskrimineras det så väldigt bra? Har kvinnorna som utsätts för sexualiserat våld det så väldigt bra? Hur är det med kvinnorna i prostitution, har de det så väldigt bra? Och de som stannar hemma för att vårda sina anhöriga när vår välfärd inte längre håller måttet? Hur är det med dem? Har vi det verkligen så väldigt bra att feminismen är en ovidkommande politisk rörelse i Sverige?

Självfallet inte.

När jag ännu var färsk ledarskribent klev Fi in på den politiska scenen. Partiet som ville så mycket, som hade kunnat åstadkomma så mycket. Men som utsattes för en medial granskning få andra partier tvingats utstå. Feminismen provocerade, det blev oerhört tydligt redan vid presskonferensen under vilken Fi presenterades.

Mediernas hantering av Fi blev till en symbol över hur intellektuellt lättprovocerat Sverige var och fortfarande är, hur litet utrymmet är för att tänka annat än konventionella tankar och formulera sig med annat än konventionella ord.

Så när Belinda Olsson i sitt första program av tre i serien "Fittstim – Min kamp" ställer sig frågan om feminismen spårat ur är det en fråga som säger rätt så mycket om vårt förhållningssätt till feminismen.

Det mesta är som vanligt.

Vad betyder ens spårat ur i sammanhanget? Alla politiska rörelser ägnar sig åt frågor av varierande relevans. Alla politiska rörelser härbärgerar udda element. Alla politiska rörelser har olika grenar som vill olika saker och använder sig av olika medel för att bilda opinion. Muf delar ut hamburgare vid vegetarisk dag på Vasaskolan i Gävle och Femen-aktivister visar brösten.

På SVT debatt skriver Belinda Olsson rörande Maria Svelands avhyvling av "Fittstim-Min kamp" i ETC så här:

"Jag ställer frågor. Jag plockar upp frågeställningar jag möter i min vardag och tar dem på allvar. Jag är ledsen om det rubbar Maria Svelands cirklar, men själv tror jag det gör feminismen till en kraft som berör fler."

Belinda Olsson har redan efter första avsnittet väckt debatt. Men det första avsnittet av hennes kamp är lika mycket en bekräftelse av existerande fördomar. Och alla kommer inte vidare när de väl fått sina fördomar bekräftade. Och den där viljan att fler skall beröras av feminismen, är den över huvud taget relevant? Politiska rörelser som inte provocerar, som vill vara till lags, i takt med tiden, istället för att utgöra den mänskliga tankens framkant, är på många sätt ointressanta rörelser.

Det är inte och har aldrig varit en särskilt bekväm position att leda samhället framåt. Inte ens när förändringen är nödvändig. För människan är ett vanedjur som gillar det invanda trygga, hur uselt det invanda trygga än är. Allt var bättre förr, trots att väldigt lite i själva verket var bättre förr. Vi visste bara inte bättre. Då.

Och rörande jämställdheten vet vi inte bättre nu.

Att kvinnor vill vara människor, ses som människor, bedömas efter samma parametrar som män, få samma lön som män, slippa bli våldtagna, slippa bli förfördelade i samhället på grund av att det är just kvinnor, att kvinnor kräver detta och faktiskt inte anser att Sverige är ett jämställt land, det provocerar.

Trots att kravet är så blygsamt.

Och den kollektiva självbilden så förljugen.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons