Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: På färdvägar vida från Finland till Sverige!

Göran Greider:
På färdvägar vida från Finland till Sverige!

Annons

Finland firar hundra år av självständighet, dagen inföll i onsdags. Då hann jag inte skriva om det men ett grattis till Finland borde väl kunna uttalas hela detta år. Sverige och Finland har så mycket av gemensam historia att man blir smått överväldigad när man tänker på det. Det har talats finska i Sverige så länge som Sverige existerat och före dess. Länge, fram till 1809, var Sverige och Finland samma rike även om det fanns imperialistiska svenska stormaktsförtecken för den enheten. Men det finska språket, liksom även meänkieli, sågs länge med oblida, förbjudande ögon av svenska myndigheter; det var svenskhet som gällde.

Det har talats finska i Sverige så länge som Sverige existerat och före dess. Länge, fram till 1809, var Sverige och Finland samma rike även om det fanns imperialistiska svenska stormaktsförtecken för den enheten. Men det finska språket, liksom även meänkieli, sågs länge med oblida, förbjudande ögon av svenska myndigheter; det var svenskhet som gällde.

Svensk litteratur hade inte sett ut som den gör utan inflytandet från Finland - modernismen kom från öster – och vad gäller klassisk musik i Norden förblir det grannen i öster som kan ståta med den störste av tonsättarna: Sibelius.

När de svenska rekordåren inföll på sextiotalet var det i betydande grad invandrare från Finland som tog de tunga jobben i industrin. På något sätt har Sverige lyckats förtränga det faktum att rena rama folkvandringen ägde rum under femtio- och sextiotalet: Uppåt en halv miljon finnar utvandrade hit och åtminstone hälften stannade kvar. Jag minns suset av det finska språket från min barndom i konfektionsindustrins Vingåker och alla Sirpa, Jorma och Juha man hade som kompisar. De etniska fördomarna mot finnarna var ganska vanligt förekommande, alltid med kniven och koskenkorvan i centrum av vandringssägnerna och skämten. Och när Finland ibland spöade Sverige i hockey minns jag att finska familjer köpte tårta för att fira! Men det finns något djupt ouppklarat över det svenska förhållandet till den stora finska invandringen. Finnarna fick ta de hårdaste jobben, många saknade sina familjer långt borta och mådde dåligt. Susanna Alakoskis skakande roman “Svinalängan” handlar mycket om det.

Jag minns suset av det finska språket från min barndom i konfektionsindustrins Vingåker och alla Sirpa, Jorma och Juha man hade som kompisar. De etniska fördomarna mot finnarna var ganska vanligt förekommande, alltid med kniven och koskenkorvan i centrum av vandringssägnerna och skämten.

Mycket längre tillbaka i tiden skapade migrationen från öster till Sverige finnmarken och gav Sverige åtminstone två nationalpoeter: Dan Andersson och Gustaf Fröding. De båda var faktiskt på långt håll släkt och delar en gemensam finsk anfader. Historien om finnmarken hör till de mest fängslande delarna av den svenska historien. Överbefolkning, krig och fogdevälde drev iväg tusentals människor från södra Finland över Östersjön på femton- och sextonhundratalet. Många av migranterna slog sig ner i bebyggda trakter och blev snabbt försvenskade (även om försvenskning är fel ord eftersom det på den tiden inte existerade några nationella identiteter) och glömde sitt gamla språk. Bara något ortsnamn kan påminna om migrationen, såsom Finnerödja.

Finnmarken. Bränntjärnstorpet.

Men många av de finska migranterna slog sig ner i så utpräglade ödebygder, långt från svensktalande, att de i sekler kunde behålla sitt modersmål. Långt in på femtiotalet kunde man i Värmland stöta på folk som talade finska i rakt nedstigande led från femtonhundratalets invandrare. Det är omstritt huruvida dessa skogsfinnar utsattes för fördomar eller diskriminering. Men en del tyder på det.

Varje gång jag läser eller lyssnar på Dan Anderssons ”Jag väntar vid min stockeld” hör jag i denna fantastiska ballad ekona av de finnar som många hundra år tidigare tagit sig över havet till Sverige. Dikten skrevs våren 1913 – till flickvännen Nannie Lundberg – och är på ett plan en enkel kärleksdikt. Men på ett annat plan är den ett slags migrationsdikt. Den är full av de skogsfinska föreställningarna om naturväsen som befolkade skogarna – råhandan! – som med gäckande skratt förförde männen som låg ute och jagade eller kolade. Stockelden som brinner är en samisk specialité men också vanlig i många skogskulturer. På finska heter den Nuotioilla och Carl Axel Gottlund nämner den i sin resa genom finnmarkerna på artonhundratalet.

Varje gång jag läser eller lyssnar på Dan Anderssons ”Jag väntar vid min stockeld” hör jag i denna fantastiska ballad ekona av de finnar som många hundra år tidigare tagit sig över havet till Sverige. Dikten skrevs våren 1913 – till flickvännen Nannie Lundberg – och är på ett plan en enkel kärleksdikt. Men på ett annat plan är den ett slags migrationsdikt.

Och så detta med vandrerskan som mannen i Dan Anderssons poem väntar på: Det är förstås poetens flickvän, som bodde ända borta i Lyckseletrakten. Men i dikten ekar också det kollektiva minnet av den finska invandringen många hundra år tidigare. Mannen kom först och väntade, kanske i flera år, på sin hustru som skulle komma efter på ”färdvägar vida”.

Sverige och Finland är på något sätt syskonländer. Men Finland har en långt blodigare och grymmare nutidshistoria än Sverige. Inbördeskriget mellan röda och vita – där den vita terrorn var fruktansvärd - sätter än idag sina spår i det finska kollektiva medvetandet (läs t ex historikern Aapo Roselius ”I bödlarnas fotspår”.)

Genom allt detta: ett stort grattis till Finland! Landet är ju dessutom jämnårigt med denna tidning, som föddes samma revolutionsår!

Annons
Annons
Annons