Annons
Annons
Annons

Hur kunde det bli så här?

Ledare

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.” Så försökte Axel Oxenstierna stärka självförtroendet hos sin son Johan, när denne tvekade att företräda Sverige i de förhandlingar som föregick westfaliska freden 1648.

Det är också vad Barbara Tuchman önskar framhålla i sin bok ”Dårskapens vägar” från 1985. Hon skriver där inte bara om det trojanska kriget, påvedömets politik på 1300-talet och vilken engelsk missbedömning som på 1700-talet ledde till Förenta staterna.

Hon analyserar också det tunnelseende, som föregick första världskriget och Vietnamkriget. Minsta gemensamma nämnare för alla dessa historiska missgrepp är alltför envist fasthållna vanföreställningar och en alltför stor anhopning av ja-sägare runt makthavarna.

Frågan är hur Barbara Tuchman skulle beskriva vad som nu händer. Hur har våra politiker så till den grad kunnat göra sig oförmögna att förmedla hopp och framtidstro?

De har låtit sig luras av två fixa idéer, tror jag att hon skulle skriva, om hon hade fått foga ännu ett kapitel till sin bok om den politiska omdömeslöshetens historia.

Det ena som de har låtit sig luras av, skulle hon framhålla, är idén om att våra samhällen har nått vägs ände och att det därför är ”naturligt” med massarbetslöshet och att inte vilja motväga de stora kapitalintressena.

Nyliberalismen är förvisso en vanföreställning. Icke desto mindre är den praktiskt verksam och hindrar politikerna från att fästa avseende vid 1900-talets faktiskt gjorda erfarenheter.

Omedelbart efter 30-talskrisen och andra världskriget ansågs det vara helt i sin ordning att tänka förnuftigt och framåtsyftande samt att lära av gjorda misstag. Efter 1980 har det blivit mindre vanligt med politiker som tror på den idén.

Om denna oförmåga att lära av historien uttalar sig ekonomen Paul Krugman kontinuerligt och med stor skärpa – men i huvudsak för döva öron. Hans senaste bok ”Bankrutt? Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas” kommer på svenska till hösten.

Det andra som politikerna har låtit sig luras av, skulle Barbara Tuchman förmodligen hävda, är att det går att göra valutan gemensam utan att binda sig för en resursöverföring mellan de länder som ingår – på det sätt som sker mellan landsdelarna inom varje land för sig.

Ingen som tänker oförvillat föreställde sig för 30 år sedan massarbetslöshet som något ”naturligt” och inte heller att myntunion skulle kunna fungera utan fiskal union. Denna dubbla vanföreställning har kommit att tas för given. Uppgiften för den närmaste framtiden blir att bryta den förtrollningen.

Sverker Gustavsson

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons