Annons

Loreen och Anke är mina hjältar

Ledare

En av de låtar som verkligen etsade sig in i mig under min ungdomstid var Nationalteaterns ”Mr John Carlos” från klassikeralbumet ”Livet är en fest”. Där sjunger de: ”Och Mr John Carlos, du grävde din egen grav. För idrotten står ovanför politiken”.

Det är OS i Mexiko 1968 och prisceremonin efter 200 meter. Tommie Smith och John Carlos väljer att knyta två svarta nävar mot himlen under ceremonin för att visa sitt stöd för ”Black Power” – en medborgarrättskamp som kan framstå som självklar idag, men som ansågs så stötande då att de blev av med sina medaljer och fick rätt eländiga liv.

Men samma sak händer än i dag. Azerbajdzjan har precis anordnat Eurovision Song Contest. Azerbajdzjan är en diktatur med avsaknad av rimliga mänskliga rättigheter. Deltagarna i ESC hade tydliga instruktioner om att hålla politiken utanför. Nästan alla gjorde det. Men inte alla. Inte Loreen och inte den tyska poängpresentatören Anke Engelke. Loreen träffade modigt olika MR-organisationer där före tävlingen och riskerade därmed faktiskt hela sitt och Sveriges deltagande i finalen. Ändå gjorde hon det hon kände att hon var tvungen att göra. Så gjorde också den tyska poängpresentatören: komikern Anke Engelke. Jag vet inte om ni hörde henne, men en fyndigare regimkritik får man leta efter. Precis innan Tysklands poäng delades ut sa hon: ”It is good to be able to vote. Good to have a choice. Good luck on your journey Azerbajdzjan. Europe is watching you!”.

Kan man vara tydligare än så på tio sekunder? Tror knappt det. Få märkte det men signalen från ett av Europas största länder, och säkert ett land som Azerbajdzjan är rätt beroende av, var tydlig. ESCs två stora hjältar för mig är därför Loreen Talhaoui och Anke Engelke. Men alla de tusentals andra? Varför gjorde inte de något?

Det brukar sägas att politik inte hör ihop med varken idrott eller kultur. Inget kunde vara mer fel. Loreen visade i Azerbajdzjan tydligt att hon inte kan åka dit utan att visa sin inställning till både diktaturen och bristen på mänskliga rättigheter. John Carlos och Tommie Smith gjorde också vad det var tvungna till. De två sistnämnda förändrade en hel värld med sina knutna nävar. I bästa fall kan även Loreen och Anke göra det. Men frågan kvarstår – så här dryga 40 år efter Mexico City och en dryg vecka efter Baku. Varför är de fortfarande så förtvivlat få? De som vågar! Det borde vara ett mycket större vi. Det kan vi bjuda de förtryckta på, mitt i den roliga festen.

Ursula Berge
samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons