Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Samhällskroppen har gått sönder

Ledare

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.

Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.

Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.

Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.

Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?

Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.

Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?

De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.

Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.

Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.

Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons