Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: När vi äntligen tagit ordet tänker vi tala till punkt

Annons

Sanna Bråding, Clara Henry, Sofia Mirjamsdotter, Mina Dennert, Karin Adelsköld, Cissi Wallin, Alexandra Pascalidou, Hanna Persson, Frida Boisen, Josefin Crafoord, Annika Lantz och Sanna Lundell är några av de över 4 000 journalister som har fått nog.  Foto: TT/Mittmedia arkiv

För några dagar sedan publicerades en insändare i tidningen ETC som jag här återger i sin helhet: "Mormor krävde rösträtt, mor rätt till utbildning och rätt att förvärvsarbeta, jag dagis för alla. Min dotter krävde lika lön för lika arbete och mitt barnbarn kräver respekt! /Ingrid Krantz"

Det har kommit till min kännedom att det finns personer som börjat tröttna på #metoo-rörelsen. Som undrar över vitsen med att grupp efter grupp av kvinnor reser sig upp och säger ifrån. Som påstår att de förstått budskapet, men att nyhetsvärdet börjar falna. Det är möjligt att det femtionde eller hundrade uppropet inte kommer att generera lika många spaltmeter som det första; #tystnadtagning gjorde.

Nu när vi äntligen tagit ordet tänker vi inte lämna över det förrän vi fått tala till punkt. Räkna med att det kommer att ta tid, efter årtionden av att ha blivit mansplainade, tystats ner, avbrutits eller bara inte blivit lyssnade på.

Vi kommer att fortsätta tills vi fått igenom kravet på respekt. Precis som kvinnorna som kämpade för rösträtt, rätt till arbete och dagis fortsatte att kämpa trots att de blev motarbetade.

Vad gäller lika lön för lika arbete är det ett krav som vi fortfarande inte fått igenom. Vi kommer inte att ge oss.

Och vi kommer inte att ge oss vad gäller rätten till våra kroppar, och rätten att behandlas med samma respekt som en man.

Jag förstår att många män börjar tröttna nu. Men ännu mer; ju tydligare det står klart att vi inte kommer att ge oss, desto fler män är det som nu börjar vara rädda på riktigt. Rädda för att vara näst på tur att avslöjas. Näst på tur att tvingas lämna plats åt någon annan. Denna rädsla kan hanteras på olika vis. Till exempel genom att försöka förminska #metoo, genom att fortsätta blunda för verkligheten och givetvis försöka få tyst på oss.

Många kommer att leva i förnekelse. De kommer att fortsätta att tro att deras vänner ska skydda dem, backa dem och försvara dem hur vidriga handlingar de än har gjort sig skyldiga till. Det finns också män som faktiskt lyssnar. Som är bestörta över sakernas tillstånd och som förstår att det är hög tid att förstå sina privilegier och dela med sig. Ni är välkomna att delta i vår kamp!

Vi kommer att möta motstånd. Men snöbollen är satt i rullning nu. Den växer med oanad kraft. De upprop som nu skrivs under är inte isolerade händelser. Kvinnor i olika yrkesgrupper knyter band till varandra. Förstärker och utvidgar sina nätverk. Går ihop för att åstadkomma förändring på riktigt. För uppropen är bara början.

Nästa steg är att tvinga bort personer som missbrukat sin makt från deras höga positioner. Det kan ta tid, men vi kommer att lyckas, för vi kommer inte att ge oss.

Jag har själv undertecknat journalisternas upprop #deadline. Det har delvis ifrågasatts om journalister också kan vara aktivister. I den här frågan påstår jag att vi absolut kan det. Om hundra år kommer kvinnofrid på alla nivåer att vara lika självklara som att kvinnor har rösträtt.

Det är inte det minsta kontroversiellt att stå upp för mänskliga rättigheter, som det innebär att slippa sexism, trakasserier och övergrepp. Inte heller ska vi behöva utstå att bli förminskade, förbisedda eller förfördelade på grund av kön.

Nu händer det. Vi vet vilka ni är. Vi kommer att stoppa er.

Annons
Annons
Annons