”Vi försöker få människor att förändra sitt samhälle”

Ledare

Den här söndagen är ledarsidan nyfiken på Jens Orback, 53, före detta jämställdhetsminister och integrationsminister, numer generalsekreterare för Olof Palme internationella center. Vi träffas på Palmecentret som ligger på våning fem i Socialdemokraternas hus på Sveavägen i Stockholm.

Hur kom det sig att du engagerade dig politiskt?

– Mitt politiska intresse väcktes när jag som 20-åring pluggade i USA och reste runt där. När jag kom hem var jag med och bildade en lokal SSU-klubb på Söder i Stockholm, ”SSU Söders röda rosor”.

Varför blev det just S ocialdemokraterna?

– För att det låg mig närmast. Just välfärdssystemet tyckte jag var så vackert och bra.

Och sedan utbildade du dig till nationalekonom och hamnade på finansdepartementet, under Kjell-Olof Feldt. Hur kom det sig?

– Jag tänkte att är man nationalekonom då ska man jobba på finansdepartementet. När jag var färdigutbildad arbetade jag först som kassörska på Ica och så småningom fick jag ett jobb på en bank. Men jag ville väldigt gärna jobba på finansen, och till slut så fick jag det.

Och sen blev du journalist. Varför?

– Jag tyckte att jobbet på finansen upprepade sig. Samtidigt var jag väldigt samhällsintresserad och lyssnade mycket på ett radioprogram som hette ”Kanalen”, en föregångare till Studio Ett. Jag skrev ett brev till dem och frågade om jag fick göra sommarpraktik där. Och det fick jag. Det var som om något förgylldes inom mig när jag fick möjlighet att uttrycka mig personligt och målande i stället för att skriva de där promemoriorna.

Sedan blev det tv…

– Ja. Jag blev programledare för ett tv-program, ett samhällsprogram. Vi döpte det till Striptease. (I dag Uppdrag granskning, reds anm.)

Hur kom det sig att Göran Persson plockade in dig i regeringen?

– Ja, det kan man fråga sig. Och det gick kanske lite för fort. Men på den tiden hade jag hunnit lämna SVT och jobbade som frilans, samtidigt hade jag gått in i lokalpolitiken. Jag var ordförande för Söders stadsdelsnämnd i två år innan jag blev tillfrågad att bli en del av regeringen.

Ångrar du att du tackade ja?

– Nej, absolut inte.

Kan du nämna något som du är stolt över under din tid som minister?

– Jag är stolt över att vi införde en lagstiftning som innebar att alla kommuner ska ha skyldighet att ha skydd för kvinnor som är utsatta för hot om våld.

Det där med hästen… vad hände?

– Det var inte så stort för mig faktiskt. Men för omvärlden har jag förstått att det var väldigt stort. För mig var det en vanlig intervju, där jag bemötte en artikel med innehållet att jag var familjefundamentalist, ojämställd och homofob. Och det där med familjefundamentalist, det tänkte jag, att det är jag väl inte, och förresten så har min mormor en syster som bor med en häst, och jag tycker att det är helt okej. Alltså som en pendang mot att vara familjefundamentalist så skulle jag visa på min stora öppenhet och så... Sedan klipptes intervjun så att de drog in homosexualitet i det där, på ett sätt som jag absolut inte menade. Det enda jag ångrade var att jag bad om ursäkt efteråt.

Så du jämställer inte homosexualitet med att bo tillsammans med en häst?

– Nej, det gör jag inte.

Och, så kom valet 2006, vad hände?

–Jaa.. vi förlorade. Då tog jag tag i en grej jag hade hållit på med ett tag, nämligen att skriva en bok om min mammas liv under slutet av andra världskriget.

Levde du på statsrådspension?

– Ja. Men den tog slut efter ett år. Men då blev jag tillfrågad av en person från S-studenter om jag ville följa med till Burma för att arbeta med demokratiaktivister där. Det var ett Palmecenterprojekt, jag visste inte så mycket om Palmecenter då. Men den resan blev väldigt uppmärksammad, för samtidigt blåste en cyklon in över Burma, och jag var den som rapporterade till världen om detta och om situationen i Burma. En stund efter det att jag kommit hem fick jag en förfrågan av Lena Hjelm-Wallén om jag var intresserad av att ta mig an jobbet som generalsekreterare för Palmecenter.

Vad jag förstår har regeringen minskat resurserna till informations biståndet?

– Ja, man har nog skurit bort 70 procent.

Vad tror du är anledningen till det?

– Jag tror att man är rädd för kritik, rädd för opinionsbildning. Det känns inte heller som att moderaterna är så intresserade av folkrörelsebistånd, alltså att våra folkrörelser hjälper till att bygga upp ett civilsamhälle i biståndsländerna. Men det som oroar mig allra mest just nu är att man ska lägga fram en ny biståndspolitisk plattform, där man i större utsträckning ska använda sig av upphandling, och ta in mer privata aktörer.

Varför behövs folkrörelser i biståndsarbetet?

– Om man tycker att klyftorna i världen är problematiska, så tror jag att de bästa man kan göra är att stärka möjligheterna för dem i den undre delen av klyftan att organisera sig. Vi försöker få människor att förändra sitt samhälle, och därmed sina egna liv. 

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

  • Jens Orback

    Ålder: 53 år.

    Bor: Södermalm Stockholm.

    Familj: Sambo, fyra barn.

    Bakgrund: Nationalekonom, departementsekreterare på finansdepartementet. Journalist bland annat på SR och SVT. Författare. Integrations- och jämställdhetsminister 2004-2006.

    Gör: Sedan 2008 generalsekreterare för Olof Palmes internationella center.

  • Palmecenter

    Firar 20 år i år. Är en sammanslagning mellan Fredsforum och Arbetarrörelsens internationella center. Finansieras till största del av Sida (90 procent). Övrig finansiering är EU-medel och privat insamling (ungefär två miljoner kronor per år). Medlemsorganisationerna, som LO-förbunden, SAP, KF, ABF och Hyresgästföreningen, finansierar verksamheten med ungefär 1 miljon kronor per år.

Dela
  • +1 Intressant!