Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättning i leden på högskolan

När nuvarande rektor tillträdde vid Högskolan i Gävle uppmanade hon ämnesföreträdarna att betrakta högskolan som en firma.

Annons

Utbildningar ska ”säljas” och ”marknadsföras”, studenter ska betraktas som ”kunder”, så kallade helårsprestationer ska ”produceras”, högskolans ”varumärke” ska värnas. Numera är kravet att varje så kallad ”delverksamhet” ska gå med vinst.
Högskoleledningen i Gävle kommer att utifrån detta krav säga upp samtliga anställda i ämnesgrupperna Historia, Statsvetenskap och Litteraturvetenskap, samt flera i ämnesgruppen för pedagogik. Högskoleledningen har rätt i att de ekonomiska realiteteterna är svåra för humaniora. Det är också möjligt att dessa ämnen har så dålig ekonomi att de inte kan överleva. Men ingen korrekt eller begriplig ekonomisk redovisning har ännu kommit till de uppsägningshotades kännedom. När det gäller litteraturvetenskap har ledningen konstruerat ett kraftigt underskott genom att föra över den största delen av litteraturvetenskapens intäkter till andra ämnen. Ingen berörd begriper varför, inte heller de som får åtnjuta intäkterna.
Dessutom fabuleras osanningar som motiv för att lägga ner litteraturvetenskap. I GD (27/6) säger akademichef Åsa Morberg att skälet att lägga ner ämnet litteraturvetenskap grundar sig på att det inte finns tillräckligt med c-uppsatser för Högskoleverkets granskning av ämnet. I AB (28/6) säger hon: ”Anledningen till att högskolan fattade det beslutet var att Högskoleverket precis skulle inleda en granskning av ämnet. – Vi har så få examensarbeten i litteraturvetenskap att de förmodligen skulle ta ifrån oss examensrätten.”
Detta är rena lögner. Ämnet litteraturvetenskap hade fler självständiga arbeten (uppsatser) än vad som behövdes för Högskoleverkets del. Dessa uppsatser var redan inskickade till Högskoleverket när ämnesgruppen av avdelningschefen Mia Mårdberg fick order om att avbryta kvalitetsgranskningsprocessen. Tidigare har litteraturvetenskap fått de högsta betygen från HSV, hur det skulle gå denna gång kan ingen veta, inte heller akademichefen.
Oavsett hur ämnet står sig vad gäller fristående kurser är det dessutom ett känt faktum att det är omöjligt att erbjuda svensklärarutbildning, och svårt att ge annan lärarutbildning, utan stark litteraturvetenskaplig kompetens, eftersom litteraturvetenskap utgör drygt 50 % av inriktningen Svenska – ett av skolans kärnämnen.
En annan märklighet som gör att man misstänker att humaniora, oavsett ekonomiskt resultat, inte är önskvärt i Gävle är att dess forskningsframgångar aldrig eller sällan fått uppmärksamhet. I en rapport från Vetenskapsrådet (Svar på regeringsuppdraget U2010/3146/F) framkommer det att området Humaniora under perioden 2006-2009 var det i särklass starkaste forskningsområdet vid HiG i termer av vetenskapliga publikationer. Vid nuvarande rektors tillträde var humanistisk forskning enligt Vetenskapsrådets kriterier starkare än de områden som ständigt skyltas utåt som HiGs styrkeområden – vilka förvisso också är starka och bör få fortsatt uppmärksamhet. Men varför har humanioras styrka aldrig uppmärksammats utåt, eller ens inom högskolan?
Men det är inte bara humaniora som hotas, utan även pedagogik, och på sikt naturvetenskap och andra områden utanför högskolans två profiler. Om det nu inte är välgrundande ekonomiska utredningar eller betänkligheter gällande vetenskaplig och pedagogisk kvalité som ligger bakom högskolans strategiska beslut, vad är det då? Jo, vid högskolan i Gävle är det viktigare att lyda organisationen än att vara lojal till vetenskapens normer.
Några korta vittnesbörd får illustrera detta förhållande.
När lärare och forskare uttryckte sitt missnöje med att det beprövade kollegiala självstyret (den vetenskapliga sakkunskapen) ersattes med en linjeorganisation (managementstyre) benämndes det ”psykosociala hälsoproblem”. Det anordnades internat för att med Previas hjälp ändra på våra ”attityder, upplevelser, känslor ” – med andra ord: man överförde organisationens problem till lärare och forskare. I Previas rapport frågades: "Hur kan vi öka varje individs medvetande så att var och en med stolthet och engagemang agerar som ledningens förlängda arm?" Vissa forskare och lärares lojalitet till olika teorier, discipliner och vetenskaper, och därmed bristande lojalitet till organisationen uppfattades också som subversiv: "Det faktum att människor ser verkligheten ur olika perspektiv och tar fasta på olika delar av den avhjälps med workshops." Likriktning och ”vi-känsla” är proklamerad. Vi ska alla tänka lika och vara lojala mot varumärket HiG.
Det här auktoritära managementtänkandet har dock funnits länge. Strax efter sitt tillträde ville rektor lägga munkavle på medarbetare som talat med media. Kritiken skall hållas internt hette det. Men när medarbetare via e-post internt vill uppmärksamma konstigheter, ges reprimander och hotfulla tillrättavisningar likafullt. Samma krav på rättning i leden präglar också högskolans nyligen framtagna ’vision’. I ett veckobrev från akademichefen står det bl.a: ”program och kurser som ska ges vid AUE ska…vara i linje med högskolans vision om en hållbar utveckling.” Att legitimera en sådan utpräglad likriktning och toppstyrning med hjälp av en oantastbar vision – vem tycker inte att en hållbar livsmiljö för människan är viktig? – gör inte likriktningen mindre slående. Visionens innehåll står dessutom i stark kontrast till den repressiva attityd en av avdelningscheferna, Åke Tilander, uttryckte under ett möte där ”den enda vägen” skulle implementeras: ”Vill man inte ställa upp på visionen och verksamhetsidén har man inget existensberättigande!” Ledningen gömmer sig cyniskt bakom en behjärtansvärd och viktig fråga för att hålla sin anställda på mattan. På ett "visionsinternat" nyligen föreslogs dessutom på fullt allvar att en uniform ”profil-kollektion” skulle bäras av alla i kollegiet, dvs. en uniform som signalerar vår lojalitet till organisationen och ”den enda vägen”.
Historiskt sett har utvecklingen inte varit gynnsam för samhället när vetenskapsmän och lärare i egenskap av statstjänstemän samlas på läger iklädd uniform för att tillsammans bedyra sin lojalitet mot ledningen. Men rektorn och cheferna tycks inte förstå varför de anställda sparkar bakut.

Michael Gustavsson
Professor i litteraturvetenskap, HiG.

Annons
Annons
Annons