Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barndomshemmet i Hackås fanns alltid i Gunnars tankar

Annons

Gunnar Magnusson föddes i Hackås 1912 och var tidigt intresserad av jordbruk, ett intresse som följde honom hela livet liksom engagemanget för hembygden.

Helst ville Gunnar vara hemma på gården. Att bli agronom föresvävade honom, men i stället blev det lärarbanan och sin första plats tillträdde han i Näs år 1938. När kriget bröt ut blev Gunnar av hälsoskäl tilldelad kontorstjänst, vilket gav honom tillfälle att ägna sig åt eget skrivande. Det fortsatte han med under sin lärartid i Älmhult, Småland, då han började skriva noveller på skoj och fick dem publicerade i olika tidningar. Gunnar, som vid en studieresa till Tyskland 1938 upplevt krigsstämningen på nära håll, hatade Hitler och nazismen och han imponerades av Moa Martinssons skarpa kritik av krigsindustrin. Gunnars litterära intresse var påfallande hela livet, han läste mycket och korresponderade med olika författare.

1942 sökte Gunnar tjänst i Forsbacka därför att fästmön Birgit hade sina rötter i Gästrikland och 1943 stod bröllopet i Kungsgårdens kyrka. En dotter föddes år 1947. Efter speciallärarutbildning i Stockholm 1948–49 kröntes lärarbanan av en lektorstjänst på lärarhögskolan i Gävle.

Vid sidan av lärararbetet frilansade Gunnar en period för Gefle Dagblad. En tid var han taxeringsnämndens ordförande i Valbo och även kyrkokören fick han tid till.

Blommor och växter var en kär sysselsättning och besökare gick gärna ut i trädgården för att beundra hans vackra odlingar.

När Gunnar blev pensionär pendlade makarna mellan Forsbacka och barndomshemmet i Hackås. Ett år efter hustruns bortgång 1998 återvände han till sin hemby. Då fick Gunnar tid att ägna sig åt sin stora passion för jämtskan och hembygden. Han skrev böckerna ”Je minns frå Hakås” och ”Tragedi i Hackås” vilka också finns inlästa av honom själv som talböcker. Tillsammans med en vän översatte han dikter och texter av olika kända författare till jämtska.

Gunnar var en muntlig traditionsbärare som aldrig tröttnade på att utforska, lyssna och ta del av nya rön. Som berättare hade han stor bredd och var ofta anlitad i bygderna. Hans levande släktintresse omfattade inte bara den egna släkten utan även andras långt över sockengränsen. Studenter och forskare konsulterade genom åren Gunnars kristallklara minne liksom även Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Saknaden och tystnaden efter Gunnar är stor.

Annons
Annons