Agneta – en konstnärlig byråkrat

På jobbet arbetar Agneta Morelli med att ”utveckla stödstrukturer för evidensbaserad praktik inom socialtjänstens områden”. På fritiden drömmer hon om sin första utställning. Byråkrat och konstnär – samtidigt!

– ”Vad är du i grunden?” brukar folk undra. Jag kan inte placeras i ett fack, och det tycker jag är skönt, säger Agneta Morelli.

Hon har alltid ritat och målat, och om man måste klämma fram vilken identitet som är starkast har det med konsten att göra. Efter gymnasiet kom hon in på en föreberedande kurs till Konstfack.

– Men jag fick inte gå för pappa. Och jag var inte tillräckligt stark för att göra som jag ville, tyvärr.

Agneta markerade i stället sin egen vilja genom att dra till Kanada. Hon tänkte sig jobb i vården ett år. Det blev 14 år totalt.

– Jag utbildade mig till bildterapeut, vilket är något av det bästa jag har gjort, och drev en privatpraktik i omgångar. Kanada är ett föregångsland när det gäller mångkultur. Som bildterapeut jobbade jag med alla möjliga etniska grupper, och det har jag haft stor nytta av senare.

Under de 14 åren utomlands utvecklade Agneta en spontanare del av sin personlighet.

– Jag har bott i Sverige tolv år efter det, men vet fortfarande inte om jag uppför mig korrekt alla gånger. Jag tänker inte efter så mycket utan vräker ur mig saker som kanske inte är helt genomtänkta, skämtar och är lite fräck.

Den krångliga beskrivningen av arbetet på Region Gävleborg förenklar Agneta Morelli så här:

– Det handlar om att socialtjänsten ska bli bättre på att mäta sina resultat, och bli bättre på att välja behandlingar som visat sig fungera vetenskapligt. I vården är det här inget konstigt, det är ganska lätt att utvärdera behandling av benbrott. Men här handlar det om relationer och en annan slags omsorg som är svår att mäta. Men det är svårt att påverka politiker och socialchefer att tänka nytt, de flesta är förvaltare av det som redan finns. säger Agneta lite missmodigt.

– Jag börjar faktiskt längta tillbaka till bildterapin, fortsätter Agneta med just den spontana ärlighet hon nyss beskrivit.

Pappersarbetet på Region Gävleborg blev en motvikt till alla svåra möten med människor hon hade haft som terapeut; brottsoffer med tunga erfarenheter som incest och våldtäkt i bagaget.

– Jag behövde ett avbrott, och ville jobba förebyggande, inte bara när katastrofen redan skett, säger Agneta. Egentligen är ju syftet detsamma, att hjälpa människor, fast i en administrativ roll.

I Kanada träffade Agneta sin före detta man som senare följde med hit till Gävle. Nu är hon sambo med Mehran, som ursprungligen kommer från Iran.

– Vi träffades när jag arbetade på Invandrarcentrums flyktingtraumaenhet och därför sökte en ateljé. Jag blev tipsad om en och där fanns han.

Hur ser ditt eget konstnärskap ut?

– Jag målar figurativt, inte föreställande utan väldigt mycket inifrån med mycket färg och textur. Det blir ofta kvinnofigurer. Jag har inte haft någon egen utställning men Galleri Majoo har visat intresse så kanske det blir något i framtiden. Min mamma gick bort för en tid sen och jag känner att jag har mycket att måla kring det.

Paret ägnar sig båda åt konst har ett stort och brett intresse för kultur. Men det finns mer som förenar dem.Och återigen överraskar Agneta med en ny sida av sig själv.

– Vi är mycket i naturen och har ett gemensamt jaktintresse. Jag tog jägarexamen för 1,5 år sen och eftersom jag gillar att röra på mig är det främst fågeljakt jag gillar, att sitta stilla på ett pass är inget för mig.

Var det svårt att lära sig skjuta?

– Inte särskilt, men jag övade en hel del vid skjutbanan i Mårtsbo. Det handlar egentligen mer om känsla än att sikta så exakt. Lite samma grej som när man har bollsinne, och jag har spelat både basket och volleyboll. Vapnet måste bli ett med kroppen.

Dela
  • +1 Intressant!