Annons
Annons
Annons

”Jag dansar i kyrkan”

Åsa Ricknell tänkte bli mimare men blev präst. Ändå släppte hon aldrig teatern. – Jag tänker mig hela gudstjänsten som ett drama, där jag är berättaren. För mig är det helt naturligt, säger hon.

Trädgården runt Åsas lilla röda hus är ansad och vild på samma gång. Klippta partier varvas med öar av långt ängsgräs där midsommarblomster blommar som bäst. Utanför tomten breder hästhagar ut sig och bara ett stenkast bort ligger skogsslingan, där Åsa precis sprungit en runda.

– I dag luktade det varm jord för första gången i sommar, säger Åsa, som älskar stunderna i skogens stillhet.

Är det lättare att tro på Gud när naturen är så här vacker?

– Gud finns i naturen, men egentligen är det så vackert nu att man nästan klarar sig utan Gud!

I stället är det i tider av svårigheter som hennes gudstro har varit tydligast och erfarenheterna drar hon nytta av i sin prästgärning.

– När livet går sönder och jag själv inte räcker till måste jag bara tro att det finns en kraft som är starkare än jag. Det är när jag ser att det kan vända för människor som min tro är starkast, säger Åsa.

Hennes egen tonårstid i Västerås var allt annat än lätt, men bidrog också starkt till insikten om att mörker kan vändas till ljus. För Åsa är det en gåva som hon gärna delar med sig av till andra, inte minst konfirmanderna som hon möter.

– Jag tycker om att prata med ungdomar. Det är spännande att möta människor som håller på att bli vuxna och vara en god förebild som ger hopp, säger hon.

Åsa flyttade till Gävle som 17-åring och sögs in i stans kulturliv.

– Jag älskade Gävle! Det fanns så mycket kultur: Folkteatern med Café Faust, punken med alla små källarband... För mig var det rena guldgruvan.

Åsa jobbade som hemsamarit och gick på Gävle folkhögskola. Efter det medverkade hon i Andersbergsprojektet; där hon var med och spelade teater, startade cykelverkstad och målade trapphus. Hon upptäckte den fysiska teatern, och trots att det blev nej när hon sökte mimskolan har både dansen och teatern fortsatt vara en del i allt hon gjort senare, både under åren som lärarvikarie och som präst.

– Jag tycker om att röra på mig och står sällan still när jag pratar. I kyrkan dansar jag, skrattar och visar egna känslor. Men det är inget jag ute efter, det bara blir, säger Åsa, som ofta får höra att hennes gudstjänster är levande med öppen kommunikation till dem som lyssnar.

Kallelsen att bli präst kom till Åsa ”som en blixt” när hon var uppåt 30 år. Studierna tog nio år och varvades med jobb och barn. 2001 prästvigdes hon och blev pastorsadjunkt i Maria församling. Där stannade hon i tre år och sedan följde sex år i Hille. Efter det tog Åsa timeout och jobbade ett år i skolan innan hon i januari i år anställdes som präst i Årsunda Österfärnebo församling.

– Jag trivs och har blivit väldigt väl mottagen, säger hon.

Till hösten börjar Åsa på kyrkoherdeutbildningen i Uppsala, förvissad om att hon är mogen att ta ett större ansvar och med en stark vilja att vara med och forma kyrkan.

– Jag längtar efter att jobba med ett arbetslag där vi har en gemensam dröm och drar åt samma håll.

Vid 50 står Åsa med nytt jobb och ny kärlek. Sommarledigheten inleds i dag på midsommaraftonen, då hon firar födelsedagen hos sin Tobbe på Lövåsen, Edsele, där han fortfarande bor. Där, i den ångermanländska fjällbyn, där det är ”så tyst att marken dånar”, ska Åsa, dottern Loa och Tobbe leva nära naturen under några veckor med egna får och en hyrhäst åt Loa.

– Jag har aldrig haft det bättre i hela mitt liv, säger Åsa.

– Att bli älskad för den man är utan förbehåll är vad varje människa vill.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons