Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Nog är jag lite trött på kyrkogårdar...”

/
  • TEXTEN BLÄSTRAS FRAM. Texten skärs ut i gummitejpen som täcker de delar av stenen som inte ska blästras. På så vis får man antingen insjunkna eller utstående tecken på stenen. ”Att hugga text med mejsel har inte förekommit sedan 1930-talet”, berättar Kjell Nordqvist. Namnet på just den här stenen är fingerat och stenen ska bli skyltexemplar i butiken som Kungsbergs stenhuggeri har i Uppsala. Stenhuggeriet har sin kundkrets i Uppland, Gästrikland och Hälsingland.Foto: Lars WigertFoto: Lars Wigert
  • 50 ÅR VID STENHUGGERIET. Kjell Nordqvist, Kungsberg, började i sin far och farbrors stenhuggeri som 14-åring, men det var farfar Carl (1886–1971) som lärde honom konsten att texta gravstenar. Under 50 år har Kjell haft huvudansvaret för textningen i stenhuggeriet, som han driver tillsammans med sina två bröder Stig och Rolf. I dag, söndag, fyller han 65 och börjar sakta att trappa ned.

Stenhuggare Kjell Nordqvist i Kungsberg har textat tusen gravstenar om året i 50 år. Det är ett bestående livsverk han lämnar efter sig när han börjar trappa ned vid 65.

– Fast nog är jag lite trött på kyrkogårdar...

Annons

Också Kjell Nordqvists farfars far var stenhuggare i Kungsberg. Det var under senare delen av 1800- och början av 1900-talet och på den tiden handlade arbetet mest om husgrunder, källare och broar. Stenen bröts av stenhuggarna själva som också titulerade sig smeder, eftersom de tillverkade sina egna stenborrar.

För hand

– Det var ett kolossalt knackande för hand innan man slog i kilar och la krut i ett hål bredvid, så att det blev en försiktig sprängning, berättar Kjell.

Tallbo, konstnären Ecke Hedbergs hem i Kungsfors, har en grund huggen av Kjells farfarsfar och de många sockenmärkena som står runt om i Gävleborgs län är gjorda av hans farfar.

Först på 1920-talet började gravstenarna ta över som huvudsyssla vid Kungsbergs stenhuggeri. I början höggs texten med hammare och mejsel, men redan på 1930-talet introducerades tryckluftsverktygen.

Enda förändringen

I dag skärs texten ut i täckande gummitejp och blästras sedan fram.

– Det enda i arbetsmetoden som förändrats under mina yrkesverksamma år är tejpen, som blivit smidigare.

När Kjell ska ta fram ett förslag på en ny gravsten skissar han texten imponerande kvickt med bara penna och linjal. Trots datorernas intåg är det bästa metoden, tycker han, och verkstadens laserskrivare står mest och samlar damm.

– Det är lättare att få till rätt avstånd mellan tecknen om man arbetar på traditionellt vis.

Ofta handlar jobbet om att lägga till mer text på en gammal sten och då måste Kjell fånga det befintliga typsnittets karaktär så att tillägget stämmer överens med det.

Björkar och bäck

Kjell ritar även stenarnas dekor, ofta på fri hand ur eget huvud. I verkstaden ligger hans förslag till en kund som beställt björkar och en bäck med hoppande fiskar.

– De religiösa dekorerna blir allt mer sällsynta. I dag kan man få beställningar på vad som helst; lastbilar, hundar och allt möjligt, säger Kjell som tycker att det är bäst när kunderna kommer till honom så att han kan modellera dekoren tillsammans med dem.

Utländska skrivtecken, till exempel arabiska, har blivit allt vanligare och då måste Kjell lita enbart till sin formkänsla.

– Då vet jag inte alls vad jag skriver, utan måste kopiera exakt.

Navet i hjulet

Kjell har ansvar för all textning vid stenhuggeriet medan brodern Stig är expert på att hugga former och mejsla fram ytstrukturer. Rolf, som blästrar, förgyller och rengör, har börjat överta Kjells arbetsuppgifter så smått, men oroar sig lite för hur det kommer att gå.

– Kjell är verkligen navet i hjulet. Han gör allt 20 gånger så fort som jag. Jag kan sitta där och peta med pennan och så kommer Kjell och tar över och vips är det klart, säger Rolf, som är glad att brodern Stigs son Johan, som jobbar i firman, också visat intresse för textningen.

Huden hård som läder

I grovverkstaden står Stig och kanthugger en stor gravsten. Vid mejslingsmaskinen visar han hur stenen senare ska få sin nya ytstruktur. Efter många tusen timmar har huden på Stigs högra pekfinger förtjockats och blivit hård som läder.

– Inget som stör mig, direkt, säger han.

Och alla bröderna har faktiskt klarat sig förhållandevis bra från arbetsskador. Kjell har lite muskelvärk men ingen stendammslunga trots 50 år i yrket. Stig blåste mätaren i botten vid senaste lungundersökningen.

– Jag tror att jag har gjort av med fem munskydd under alla år, säger han.

Översnöat

Det värsta för en stenhuggare är vintern, tycker Kjell.

– Det är svårt att leverera nya stenar och svårt att hämta gamla när allt är fruset och översnöat.

I ett utrymme intill verkstaden hänger den enorma diamantklingan som sågar blocken på fyra–åtta ton som levereras till stenhuggeriet från olika brott i Sverige och Finland. Trots att klingan för tillfället står stilla plaskar kylvattnet omkring den, eftersom vattnet riskerar att frysa om det stängs av. Ännu en trist följd av stenhuggarvintern.

Gillar udda platser

Kjell längtar till Italien, dit han åker med familjen om två veckor.

– Jag hoppas få resa lite mer nu när jag inte blir så bunden av firman. Jag tycker om att resa till udda platser och titta på konstiga saker och har besökt 14–15 länder, många av dem flera gånger.

Två gånger har han varit i Archangelsk i Ryssland.

– Där har tiden stått stilla och det ser ut som det gjorde här för ett par hundra år sedan.

Drömresa

Det var förstås en riktig drömresa för Kjell som älskar att göra djupdykningar i sin egen hembygdshistoria. Ända sedan han var liten har han intresserat sig för livet kring Kungsberg, från 1500-talets första bebyggare och fram till 1860- och 70-talens utvandrare. Kjell har ett helt forskarrum hemma på gården med skåp och lådor fyllda av kartor och olika dokument som han beställt från Riksarkivet bland annat. I gamla domböcker finns en hel del information om traktens folk att hämta.

– Om de hade gjort nåt sattyg kan man få reda på hur mycket som helst...

Utvandrarna som åkte från Kungsberg till Amerika har Kjell följt ända till New Sweden, Delaware, och nästan varje sommar tar han emot svenskamerikaner som söker sina rötter i Kungsberg.

Hålla sig borta

Med resorna, bygdeforskningen och dessutom all ved som ska huggas för att värma den stora gården hemma lär det inte bli svårt för Kjell att sysselsätta sig framöver. Ovant för en som inte har haft längre sammanhängande semester än 14 dagar på 50 år... Men att helt hålla sig borta från stenhuggeriet går nog inte; Kjell vill fortsätta ett tag till.

– Men tanken är väl att jag ska kunna komma och gå lite som jag vill.

Annons
Annons
Annons