Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Innebandystjärnan Anna Wijk: "Jag har alltid varit hemmakär"

I Sportens "Sommarstafett" möter ni några av distriktets främsta damidrottsprofiler. I sjätte och sista delen får ni möta Anna Wijk.
Vem är hon, världens bästa innebandyspelare?

Annons

En blond tjej med långt, uppsatt hår sitter utanför Unihoc Arena i Mora. Anna Wijk är nyss fyllda 26 år och man kan inte säga annat än att hon har en häftig meritlista, där både SM-och VM-guld står med. Hon har dessutom blivit utsedd till världens bästa innebandyspelare – tre år i rad.

Det var i Sandviken allt började. Anna föddes i juni 1991 och växte upp i Sandviken med sin familj. Genom sin förebild och tillika bror fann hon i tidig ålder sin kärlek till sport. Hennes innebandykarriär började för 21 år sedan. Redan när hon var fem år snörade hon för första gången på sig innebandydojorna – och de sitter fortfarande på.

– Jag har provat på olika sporter, som hockey och självklart bandy eftersom jag är från Sandviken, haha. Men det var innebandy jag tyckte var roligast så det valde jag att fortsätta med när jag var ungefär 14 år, säger hon.

Anna Wijk har spelat sju år för KAIS Mora och har nyligen skrivit på för två år till.

Och innebandy blev det, för hela slanten.

Hon startade sin karriär i IBK Alba. Sandvikenklubben som nu slagit sig samman med IBK Aston och går under det "bandyförknippade" namnet SAIK.

– Jag tror faktiskt min pappa var med och startade upp Alba för många år sedan, säger hon.

Det är alltså inte bara Anna och hennes bror som är sportintresserade. Båda föräldrarna har spelat innebandy tidigare. Annas pappa blev sedan lagledare åt henne.

Hur funkade det?

– Det gick bra då, jag var ju fortfarande rätt liten . Men jag hade nog inte velat ha honom som lagledare när jag blev äldre sen, utan det räckte att han hjälpte till lite när jag var yngre.

Upp till hon var tolv år spelade hon med killar. Det är något hon tror var betydelsefullt för hennes snabba utveckling, som gjorde att hon därefter alltid har stuckit ut i lagen hon spelar för.

– Det gav mig nog ganska mycket faktiskt, både teknik och styrka.

När hon blev äldre var det dags att ta innebandyn till en högre nivå. Hon bestämde sig för att flytta till Umeå för att gå det – för innebandyintresserade – välkända innebandygymnasiumet där. Att hon hamnade i Mora berodde från början på sin kärlek till hemstaden och familjen.

– Jag har alltid varit hemmakär. Jag tyckte att Umeå var för långt bort, så när jag pluggat klart ville spela i en stad närmare Sandviken. KAIS Mora var en bra och seriös klubb och det ligger rätt nära hem, så därför blev det hit jag flyttade. Mora låg bra till geografiskt sett.

Efter gymnasiet gick alltså flyttlasset till Dalarna – och hon har haft mycket att stå i sedan hon kom hit.

Träningarna har hon varvat med att studera till lågstadielärare under fyra års tid. I juni blev hon färdig och pluggandet kommer i stället bytas ut till arbete.

– Om två veckor ska jag börja jobba som lärare. Det ska bli spännande, men också lite läskigt att komma ut i verkligheten.

Tycka vad man vill om kontrasterna mellan dam-och herrsport på elitnivå, men det är starkt att jobba heltid samtidigt som man satsar på idrotten. Motivationen kan vara svår att locka fram i bland – trots att man heter Anna Wijk.

– Det är klart att det är tuffare vissa perioder. När det har varit tufft i skolan så blir det ju tuffare att komma hit och träna så klart. En fördel med lagidrott att det är ganska lätt att ladda om när man väl kommer ner och träffar tjejerna och de är taggade. Men jag tror jag har en bra skalle också, som triggar mig.

Att hon har ett distansförhållande är något som i bland kan vara påfrestande och kännas extra tungt under säsongerna. Hennes pojkvän har hon precis skjutsat ner till Stockholm efter att de spenderat hela sommaren tillsammans.

– Det blir ju en tomhet. Men det är samma sak där, att man har laget och vännerna med sig. Det är jätteviktigt. Men det går också i perioder, i bland är det tyngre och i bland funkar det bättre. Vi försöker ses så ofta vi kan.

Anna Wijk under VM 2015.

Hennes meritlista är som sagt häftig och ingenting man skämtar bort. Årets center har hon plockat hem fem gånger och årets spelare två gånger. Fyra VM-guld, ett SM-guld – och världens bästa spelare tre år i rad.

Hur känns det?

– Jag får den frågan ofta, men jag ser mig inte som det. Det är så klart ärofyllt och stort att få sånna utmärkelser, det är ju ett tecken på att man gör något bra och fortsätter utvecklas. Men jag ser bara mig själv som en i mängden.

Hon har tillhört KAIS Mora i sju år och nu är det dags för ytterligare två år i Moraklubben. Det blir även VM denna säsong och Anna ser fram emot mästerskapet med Sveriges landslag, där hon nu kan räknas som en riktig veteranare.

– Jag ska försöka försvara VM-guldet tillsammans med Sverige. SM-guld med Mora är ju målet såklart, även om det är en lång väg dit.

På 78 landslagsmatcher har Wijk gjort 128 poäng. Hon har själv sagt att hon är en spelfördelare, alltså att hon hellre passar än att göra mål själv. Därför väljer hon att ha ett rakt blad – och det syns att hon gärna passar, eftersom 90 poäng av 128 är assist.

TV: Wijk skjuter och leker med bollen

Till skillnad från många andra elitidrottare har hon inga speciella rutiner hon håller sig till innan match. Men hon försöker alltid äta samma tider och varvar mellan samma maträtter.

– Antingen blir det korvstroganoff med ris eller köttfärssås och det brukar funka bra. Jag och en tjej i laget brukar äta tillsammans innan match.

På planen har Annas humör utvecklats med åren. Hon erkänner att hon var lättirriterad när hon var yngre och att det blev en del "kasta grejer och gråta". Det har växt bort med åren, men det här med att förlora matcher är fortfarande ingen hit, även om det också blivit bättre.

– De som känner mig vet att jag är en ganska dåligt förlorare. Men jag har lärt mig med åren att man förlorar matcher, det går ju inte att komma i från. Jag försöker lära mig saker av förluster och vända det positivt, att det alltid finns något att ta med sig och utveckla. Så jag tycker jag blivit bättre på det.

I förra sommarstafetten fick Sigrid Simonsson ställa en fråga till Anna:

Varför tror du att du har blivit den bästa spelaren?

– För att jag alltid haft talang och dessutom tränat hårt och ambitiöst. Jag spelade med killar när jag var liten, det tror jag också har gett mig mycket.

Tre snabba med Wijk:

Det vet ingen om mig: Jag älskar att tippa på alla möjliga sporter.

Om det inte hade blivit innebandy: Då hade det blivit bandy!

Favorit-app i telefonen: Snapchat.

Annons
Annons