De senaste veckorna har [ingenting] allt mer börjat likna en snöboll som kommit i rullning och drog med sig hela bergsidan. För en månad sedan hade jag aldrig hört talas om dem, trots att de hunnit med två album och en EP. Men i samband med Way out west-festivalen började det hända saker.

Plötsligt upphöjs de till the second coming of Kent. Känslan av nästa stora grej går inte att skaka av sig. Och visst är det svårt att inte dra paralleller till Eskilstunas stolthet.

Vi känner igen de stora melodierna, det svulstiga anslaget och de stora lyriska ambitionerna. Det vore lätt att skylla dem för pretentiösa, jag menar sug bara på namnet på skivan eller textrader som ”Så länge jag går, går jag i änglarnas spår/Så länge jag lever, dricker jag ur djävulens skål”, men samtidigt är det skönt att det finns band som inte ryggar för de där stora orden och stora känslorna.

I sina bästa stunder, på singeln ”Halleluja” och på ”Djävulens högra hand”, är det faktiskt lite klassikervarning på ”Tomhet, idel tomhet”.