Han hette Axel Eriksson och han skapade lättbetongen, ett fantastiskt material som var billigt att tillverka och lätt att arbeta med, som hade god hållfasthet, mycket bra värmeisolering och som jämfört med tegel knappt vägde någonting. Ja, de konstgjorda stenarna kunde till och med flyta på vattnet och kapas i lämpliga bitar med hjälp en vanlig såg.
Produktionen kom igång i slutet av 1920-talet och möttes med stor entusiasm av byggmästare och arkitekter, murare, samhällsplanerare och husköpare. Snart kom socialdemokraterna till makten med ambitionen att utrota fattigdomen, nya moderna bostadsområden växte upp och det berömda Folkhemmet byggdes till stor del med den blåfärgade lättbetongen.

med Axel Erikssons porösa klossar. Redan 1952 kunde man läsa i tidningarna att materialet gav ifrån sig stora mängder radioaktiv strålning, och under 1960-talet dök larmrapporter kring radon i bostäder upp med allt tätare mellanrum. Men eftersom ingen kunde påvisa exakt vilken inverkan dessa strålar – som varken syns, hörs, luktar eller smakar – har på människokroppen struntade man i varningssignalerna och fortsatte att bygga bostadsområde efter bostadsområde i lättbetong.
1974 publicerade Expressen en uppmärksammad artikelserie om radonfaran och fem år senare tillsattes en statlig utredning som resulterade i att man införde gränsvärden för radonhalter i bostäder och nya byggnader. Fastdet dröjde en bit in på 1980-talet innan man slutade använda det omdiskuterade materialet så i dag finns det omkring 400 000 bostäder i Sverige med blåbetong i väggarna.

grundämne, en ädelgas, som finns nästan överallt: i marken, i vattnet och i alla byggnadsmaterial som innehåller sten. Men allra mest finns den alltså i blå lättbetong, eftersom den är tillverkad av alunskiffer som innehåller mycket mera uran än andra bergarter, och därför avger högre doser av den livsfarliga gammastrålningen. Radonstrålningen kan orsaka lungcancer och Statens smittskyddsinstitut beräknar att mellan 400 och 500 människor dör varje år för att de bor i hus byggda av blåbetong. Allra farligast är dock radonet i kombination med rökning.

så han grubblade kanske inte så mycket över hur många människoliv han hade på sitt samvete. I stället kunde han i lugn och ro njuta av omvärldens beundran. Som 1941 då han valdes in i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, eller året därpå då han vid 54 års ålder blev teknologie doktor.
Men alltsammans började alltså i Österfärnebo i Gästrikland, på en bondgård i byn Berrek. Där föddes Axel en sommardag 1888, och sju år senare knallade han för första gången iväg den lilla byskolan, utrustad med en griffeltavla och en krita.
Han har själv, långt senare, berättat att han under sina sju skolår hade sex lärarinnor och att dessa kvinnor såg som sin huvudsakliga uppgift att lära barnen Luthers katekes och den bibliska historien. Och undervisningen bedrevs på sådant sätt att Axel och hans kamrater fick gå i skolan bara varannan dag.
Men pojken var duktig i matematik och sedan han slitit i skogen och på åkrarna i några år satte han sig återigen på skolbänken, vid arton års ålder. 1916 utexaminerades han som arkitekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm där han senare blev både lärare och professor.
Som assistent åt professor Henrik Kreüger experimenterade han kring olika byggnadsmaterials förmåga att isolera värme. Men att den forskningen skulle resultera i att han uppfann lättbetongen betecknade Axel själv som en ren tillfällighet.
En dag 1918 hade han promenerat på Drottninggatan i Stockholm då han mötte
en god vän, ingenjören Gustaf Bern, som var på väg till Knut Tillberg, en på den tiden känd jurist, riksdagsman och företagsägare. Tillberg försökte utvinna olja ur skiffer och funderade nu på hur man skulle kunna använda avfallsprodukten skifferkalk till något vettigt.
Axel Eriksson var ung och självsäker och sa till vännen Bern, mest på skoj:
– Hälsa du Tillberg att vill han ha någon som kan experimentera med skifferkalk så ska han vända sig till mig.
En vecka senare fick Axel ett brev från Tillberg – och snart inledde de ett givande samarbete.

rörde den unge forskaren ihop skifferkalk, cement och aluminiumpulver i vatten, värmde upp blandningen och utsatte den för högt tryck i ett slutet kärl. Resultatet blev ett helt nytt material som kom att kallas ”lufthärdad gasbetong”. Erikssons uppfinning presenterades i en vetenskaplig avhandling 1922 och användes bland annat i ytterväggarna till södra Kungstornet i Stockholm ett par år senare.

alltför ofta att de lätta betongblocken krympte en aning vid torkningen, vilket orsakade sprickor i murverket. Men Axel Eriksson förfinade receptet och upptäckte – av en ren tillfällighet – att man fick en mer stabil produkt om man härdade den blå massan i ånga före torkningen.
1924 fick han patent på sin uppfinning och det fanns planer på att starta tillverkningen i Borensberg i Östergötland. Den tilltänkta kompanjonen backade dock ur i sista stund och istället kom Eriksson i kontakt med Carl August Carlén. Han var verkställande direktör vid Yxhults stenhuggeri AB, ett företag som hade tillgång till stora mängder av både kalksten och skiffer. 1929 stod en ny fabrik färdig utanför Örebro för tillverkning Ytong, som blev bolagets varumärke.
Strax därefter startade Eriksson på egen hand AB Betongindustri i Stockholm, där han var verkställande direktör i 25 år och därefter styrelseordförande. Lättbetongen gjorde också succé utomlands och tillverkades i många länder.
Axel Eriksson var gift med en kvinna från Fors i Österfärnebo och var under hela sitt liv oerhört intresserad av sin hembygd. Trots sitt rika och omväxlande liv som akademiker och storföretagare i Stockholm glömde han aldrig barndomens färder till julottan i släde genom de grå byarna. Det var också han som 1918 räddade Koversta gammelby genom att ta initiativ till Österfärnebo hembygdsförening.